Stötvågsbehandling

I en kommentar till mitt förra inlägg så fick jag tipset av Karin att prova stötvågsbehandling för hälproblemet. Det var just den extra knuffen jag behövde för att ringa och boka tid. Nu är jag nyss hemkommen därifrån och mycket förhoppningsfull. Nu ska jag ta det lugnt några dagar och sedan testa att springa. 1 - 2 behandlingar, max 3, är vad det förväntas ta.
Jag återkommer självklart med resultat.

Jag blev rekommenderad Niklas Ohlsson av Tobbe Mårtensson vars omdöme jag litar fullt och fast på. När Niklas först undersökte foten var det svårt att riktigt hitta stället det gör ont på. När han sedan drog igång stötvågsapparaten så var det ingen tvekan. I mitten av hälkudden göjorde det vansinnigt ont. "Det här var precis det jag ville" - sa Niklas. Nu när han hittat dess epicentrum så körde han loss stötvågorna i det områden och lite runt om.
Som sagt, jag är förhoppningsfull. Nästa behandling är om två veckor såvida problemen inte försvinner innan dess.


Det blev inget Broplopp ens i makligt tempo. Det kändes lite segt att behöva stå och vänta i 4 - 5 timmar på vid starten på den danska sidan. Det blåste halv storm och det kom lite skurar då och då. Jag valde att stanna hemma med ångrade mig bittert när jag såg bilderna. Det såg verkligen trevligt ut - och vilka tider som tickade in....

Men säg den glädje som varar för evigt. Nu efteråt visar det sig att tiderna inte räknas som PB-tider av olika anledningar - inte minst för att de hade + 15 m/s i ryggen. Senare på kvällen kändes hälen rejält trots löpvila och då insåg jag att jag har nog med hälproblem som det är. Den senaste veckan har jag legat lågt med träningen i väntan på stötvågsbehandlingen.

Hög tid för uppdatering!

Roliga och halvtråkiga nyheter finns att rapportera.

Vi börjar med det löparrelaterade:
Nej, hälen är inte bra.... Förra bloggpostens glädjeyra kom av sig. Visst har det fungerat bättre, men det har kommit tuffa bakslag gång på gång. Senast i söndags när jag var ute på något långpassliknande så fick jag rätt stora problem, både under löprundan och efteråt. Vila i måndags och sedan drygt 9 km jogg i går. Lite bättre idag.

Förra veckan var hela familjen på Mallorca. Vi hade det bra och barnen var så här glada (i alla fall när bilden togs):


På ditresan hade jag ordentligt ont i hälen. Väl där så bestämde jag mig för att springa i princip varje morgon. Tanken var lugna pass på runt 40 minuter. Så blev det också även om jag tog löpledigt på hemresedagen. Detta gjorde att jag fick ihop den högsta veckomängden för i år, dryga 53 km. En standardvecka om det varit för ett år sedan, men ett stort fall framåt i år.

Kanske är det så jag bör göra? Alltså att springa många relativt korta lugna pass och köra mycket negativa tåhävningar.

Broloppet stundar....
Jag har funderat fram och tillbaka på hur jag ska göra. Hälen kommer inte palla en full satsning. Formen tillåter inga bra tider och alldeles oavsett vad man ligger på för nivå så känns det trist att inte kunna göra sig själv rättvisa på en tävling. Hade jag fått vara hel och kunnat träna på så hade jag nog varit god för under 1:30. Nu skulle jag hamna på 1:40 - 1:45 så där.

Men, det kan ju vara kul ändå om man släpper alla tävlingsambitioner. Just nu lutar det åt att jag ändå springer men tar det lugnt, snackar med folk, tar bilder, kanske agerar draghjälp åt någon lite långsammare kompis. Försöka se det som en folkfest helt enkelt.

Vidare kan jag berätta att jag kommer gå musikhögskolan med start i höst. Lite märkligt kan tyckas med tanke på att jag jobbar som musiker och gitarrlärare. Men faktum är att jag saknar pedagogisk examen vilket gör att jag inte kan undervisa på den nivå jag önskar - nämligen folkhögskolor och musikhögskolor. Därför får jag ta mig igenom utbildningen.

Jag fick förstås gå igenom samma ansökningsprov som alla andra. Fyra dagar blev det för mig som sökte både jazzgitarr och arrangemang/komposition. Det är helt enkelt en tävling där man får poäng för framförande mm. De med högst poäng antas. Mina med/mottävlare kommer uteslutande direkt från folkhögskolor där de övat järnet i två år - de flesta var i 22-25 årsåldern. Jag är en 43-årig trebarnsfar som förväntas komma in. Rätt nervöst faktiskt.

Men det gick bra. Jag kom in - det verkar dessutom som jag högst poäng av alla på gitarr - och jag ser fram emot att börja. Det var ett tag sedan jag satt i skolbänken.

Nej, nu börjar denna bloggpost bli väl lång. Jag får avsluta här och berätta mer senare. Jag avslutar med ännu en Mallisbild. So long!