Ostronet, världen och hälen

Den här skadan här utan tvekan den värsta jag jag råkat ut för. De andra bleknar i jämförelse och har inte varit alls så långvariga. På min meritlista står sedan tidigare löparknä, hopparknä, inflammation i hinnan runt stortåleden, bäckenrotation, stukad fotled och benhinnebesvär. Nu när jag skrivit in hälseneproblemen i listan är den nästan komplett i fråga om klassiska löparskador.

Ja, det saknas ju förvisso hälsporre, ryggbesvär och en del annat smått och gott. Men löparkarriären är inte slut ännu, jag ska nog hinna få det också innan skorna definitivt hamnar på hyllan.

Just nu är jag inne i ett "all time low" vad gäller träning. Detta förklaras till lika delar av hälproblemet, vädret och underlaget som försvårar cykling och en ökad fokus på musiken. Men nu går det sedan 2-3 veckor i alla fall åt rätt håll. Löpturen i förrgår var den bästa på länge. Små korta stunder lyckades jag t.o.m. förtränga känningarna i hälen. En sedvanlig Stigfinnarvy förevigades: Småstig i motljus, nu med snö:

Snart ska jag ut igen. Jag hoppas på en ännu bättre runda men är beredd på - och van vid - bakslag.

Jag tror varken jag eller Anders Södergren hinner komma i toppform till OS. Men världen är som vanligt allas vårt gemensamma ostron och framtiden ser ovanligt ljus ut om man inte granskar den i sömmarna.

So long, så länge!

Hopp och förtvivlan

Det har varit ovanligt lite fokus på fysisk träning härifrån. Koncentrationen har istället legat på musik. Jag måste öva och utvecklas där med, det är ju trots allt mitt jobb det där med musik. Och rätt kul...

Men i förrgår gav jag mig ut på en löptur. Den första kilometern kändes hälen perfekt. Jag började ställa in mig på en jubelrunda. Sedan kom känningen och la sig på en jobbig nivå. Jag sprang långsamt vidare och klämde ytterligare 6 km. Det är bara till att skruva ner förväntningarna ytterligare en gång. Detta tar tiiiiid!

Nu är jag nyss hemkommen från en cykeltur i snömodden runt Dalby. Hur som haver är det alltid skönt av vara utomhus och träna hjärtmuskulaturen. Mesta delen av rundan gick på snötäckt grusväg. Ingen idé att ta av dubbdäcken ännu på ett tag. Gumman tö kan dock komma snabbt och oväntat här i Skåne.

Mors!

Voila!

Årets första löppass är äntligen avfyrat!

Ja, löppass är väl lite mycket sagt och avfyrat är en mild överdrift. Det rörde sig snarare om en testjogg för att stämma av med hälen. Nämnda kroppsdel protesterade milt men inte tillräckligt högt för att jag skulle avbryta. Kallt var det hursomhelst, -20 grader men den bleka januarisolen förgyllde det hela.


Jag höll mig på vägen och valde en platt sådan för att hälsenan inte skulle slå bakut. Jag anar en viss morgonluft även om jag lärt mig att jubla försiktigt beträffande allt som gäller hälsenan.

Nu bär det snart av neråt Skåne igen där jag hoppas på lite mildare väder. 20 minusgrader är kallt när man springer och vansinnigt kallt när man cyklar.

Jag avslutar denna årets första bloggpost med en mobilfilm på en stigfinnare i nerförsbacke. Skateboardsonen Dante har släpat med sig en avlagd bräda som han kör kickflips och annat med i snön. Jag ställde mig på denna brädbit för att visa att även denna gubbe har balans. Observera den nöjda minen på slutet.

Vi ses!