Ostronet, världen och hälen

Den här skadan här utan tvekan den värsta jag jag råkat ut för. De andra bleknar i jämförelse och har inte varit alls så långvariga. På min meritlista står sedan tidigare löparknä, hopparknä, inflammation i hinnan runt stortåleden, bäckenrotation, stukad fotled och benhinnebesvär. Nu när jag skrivit in hälseneproblemen i listan är den nästan komplett i fråga om klassiska löparskador.

Ja, det saknas ju förvisso hälsporre, ryggbesvär och en del annat smått och gott. Men löparkarriären är inte slut ännu, jag ska nog hinna få det också innan skorna definitivt hamnar på hyllan.

Just nu är jag inne i ett "all time low" vad gäller träning. Detta förklaras till lika delar av hälproblemet, vädret och underlaget som försvårar cykling och en ökad fokus på musiken. Men nu går det sedan 2-3 veckor i alla fall åt rätt håll. Löpturen i förrgår var den bästa på länge. Små korta stunder lyckades jag t.o.m. förtränga känningarna i hälen. En sedvanlig Stigfinnarvy förevigades: Småstig i motljus, nu med snö:

Snart ska jag ut igen. Jag hoppas på en ännu bättre runda men är beredd på - och van vid - bakslag.

Jag tror varken jag eller Anders Södergren hinner komma i toppform till OS. Men världen är som vanligt allas vårt gemensamma ostron och framtiden ser ovanligt ljus ut om man inte granskar den i sömmarna.

So long, så länge!