Hälsenan lät mig springa lite mindre kort och lite mindre långsamt än på mycket länge. Jag är dock långtifrån symtomfri. Hälen gjorde sig påmind vid varje steg men det övergick aldrig i någonting som kändes skadligt. Jag hoppas att det inte var det heller. Det visar sig nog i morgon.
8,3 km varav 7 km i 4:55 tempo låter förstås inte så imponerande, men det är det längsta och snabbaste jag sprungit på mycket länge. I vår relativa värld är det så man måste räkna.
Rent konditionsmässigt känns det rätt ok. Självklart har jag tappat en hel del, men det var inte formen som gjorde att jag inte sprang längre och snabbare. Det var bara med tanke på min akilleshäl.
Nu blir det fortsatta negativa tåhävningar. Jag tror de hjälper.
Brodda på!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar