Desperat?

Jag skulle så gärna vilja skriva nu, nu är mina hälproblem ett minne blott. Tyvärr är jag inte där ännu. De ställer fortfarande till problem i tid och otid. Det har alltså inte fortsatt i samma eufori som den förra bloggposten antyder.

Jag har börjat testa lite olika varianter på löpning för att se hur hälen och kroppen reagerar. Förra veckan testade jag intervaller i djupsnö. Denna veckan blev det tålöpning i backe.

Att springa i djupsnö är jobbigt. Sjukt jobbigt faktiskt. Lite som att springa på en höjdhoppsmatta. Förutom den extra träning det ger så dämpas fotinsättningen betydligt, vilket är bra. Om jag springer i endast 1-2 dm snö så blir det förstås inte så jobbigt men jag kan ändå styra vinkeln på foten mer än annars, vilket också är bra. Sedan är det förstås riktigt skönt att bara ge sig ut i skogen och springa fritt i snön.

Idén till tålöpningen fick jag av det faktum att hälen inte protesterar då jag går eller springer upp för trappor så länge jag springer på framfoten. Detsamma gäller i branta backar. Det känns lite märkligt med tanke på att problemen kom då jag sprang i branta backar. Skillnaden är att jag då inte orkade hålla emot utan lät hälsenan sträckas ut och ta allt för mycket stryk. Backen jag springer i nu är brant men endast 65 m lång. Jag körde endast fem repetitioner och tog det ganska lugnt. Risken är förstås stor att få problem någon annanstans vid en sådan övning.

Som svar på min egen fråga säger jag: Nej, jag är inte desperat. Lyckligtvis har springproblemen hänt samtidigt som jag behövt tid till annat. Jag har några rätt roliga saker på gång vad gäller musik. Jag hoppas kunna berätta mer om det senare (sa han kryptiskt).

Hej så länge!