Desperat?

Jag skulle så gärna vilja skriva nu, nu är mina hälproblem ett minne blott. Tyvärr är jag inte där ännu. De ställer fortfarande till problem i tid och otid. Det har alltså inte fortsatt i samma eufori som den förra bloggposten antyder.

Jag har börjat testa lite olika varianter på löpning för att se hur hälen och kroppen reagerar. Förra veckan testade jag intervaller i djupsnö. Denna veckan blev det tålöpning i backe.

Att springa i djupsnö är jobbigt. Sjukt jobbigt faktiskt. Lite som att springa på en höjdhoppsmatta. Förutom den extra träning det ger så dämpas fotinsättningen betydligt, vilket är bra. Om jag springer i endast 1-2 dm snö så blir det förstås inte så jobbigt men jag kan ändå styra vinkeln på foten mer än annars, vilket också är bra. Sedan är det förstås riktigt skönt att bara ge sig ut i skogen och springa fritt i snön.

Idén till tålöpningen fick jag av det faktum att hälen inte protesterar då jag går eller springer upp för trappor så länge jag springer på framfoten. Detsamma gäller i branta backar. Det känns lite märkligt med tanke på att problemen kom då jag sprang i branta backar. Skillnaden är att jag då inte orkade hålla emot utan lät hälsenan sträckas ut och ta allt för mycket stryk. Backen jag springer i nu är brant men endast 65 m lång. Jag körde endast fem repetitioner och tog det ganska lugnt. Risken är förstås stor att få problem någon annanstans vid en sådan övning.

Som svar på min egen fråga säger jag: Nej, jag är inte desperat. Lyckligtvis har springproblemen hänt samtidigt som jag behövt tid till annat. Jag har några rätt roliga saker på gång vad gäller musik. Jag hoppas kunna berätta mer om det senare (sa han kryptiskt).

Hej så länge!

Tjoho!

Idag sprang jag 12 kilometer! Fatta det. 12 kilometer. Utan hälont. Fatta känslan!

Ok, lite känning efter 3 km men fortfarande betydligt mindre än det känts även i början på mina springförsök sedan skadan i oktober. Utan tvekan på rätt väg, alltså.

Hinner tyvärr inte skriva mer nu eftersom det är dags att slänga i sig lunch och undervisa i tio timmar utan paus.
Så här såg det i alla ut vid vändpunkten vid 6 km. Tyvärr en stigfinnare i vägen för utsikten.


En finfin dag på löparfronten, hade jag. Ha det ni med!

Positiva negationer.

Hälsenan lät mig springa lite mindre kort och lite mindre långsamt än på mycket länge. Jag är dock långtifrån symtomfri. Hälen gjorde sig påmind vid varje steg men det övergick aldrig i någonting som kändes skadligt. Jag hoppas att det inte var det heller. Det visar sig nog i morgon.

8,3 km varav 7 km i 4:55 tempo låter förstås inte så imponerande, men det är det längsta och snabbaste jag sprungit på mycket länge. I vår relativa värld är det så man måste räkna.

Rent konditionsmässigt känns det rätt ok. Självklart har jag tappat en hel del, men det var inte formen som gjorde att jag inte sprang längre och snabbare. Det var bara med tanke på min akilleshäl.

Nu blir det fortsatta negativa tåhävningar. Jag tror de hjälper.

Brodda på!