Visar inlägg med etikett Träning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Träning. Visa alla inlägg

torsdag 4 februari 2010

Tjoho!

Idag sprang jag 12 kilometer! Fatta det. 12 kilometer. Utan hälont. Fatta känslan!

Ok, lite känning efter 3 km men fortfarande betydligt mindre än det känts även i början på mina springförsök sedan skadan i oktober. Utan tvekan på rätt väg, alltså.

Hinner tyvärr inte skriva mer nu eftersom det är dags att slänga i sig lunch och undervisa i tio timmar utan paus.
Så här såg det i alla ut vid vändpunkten vid 6 km. Tyvärr en stigfinnare i vägen för utsikten.


En finfin dag på löparfronten, hade jag. Ha det ni med!

tisdag 29 december 2009

-20 grader och cykelväder

Ja, ja en blek decembersol tittade i alla fall upp vid horisonten en kort stund mitt på dagen.

Här i Dalarna är det kallt. Skrivandes stund visar kvicksilvret -20 grader. I förmiddags var det -23, så vi går definitivt mot varmare tider.

Jag testade att springa 5 km för några dagar sedan. Det gick sådär. Hälen reagerade lite surt. Jag är för närvarande osäker på hur jag ska fortsätta för att kurera hälen. Tills en ny plan växer fram så blir det cykling.

Så här snygg var undertecknad vid dagens kalla cykeltur:

Så här fint var det:

Det blev en kort runda, mest för att prova på kylan och hitta vägar. Men, men, alltid något sa han som såg Åmål.

So long, så länge!

onsdag 23 december 2009

Premiär för snöcykling

Jul i Stockholm i år igen. Helt ok, för min del.

Eftersom jag har bestämt mig för att inte börja springa förrän jag är helt symtomfri så är jag hänvisad till cykel ännu så länge. Längdåkning är tyvärr inte heller att tänka på då det frestar på hälsenan ännu mer. På vägen upp till huvudstaden stannade vi därför på Biltema i Jönköping och köpte deras dubbade 26 x 2,1-däck. Drygt 250 bananer per däck är en tredjedel av Nokias varianter. Troligen håller de väl bara en fjärdedel så läng som Nokias, men mitt behov av dubbdäck blir nog ändå ganska begränsat resonerar jag.

Efter däckbyte gav jag mig ut på ishala vägar. Wow! Kanongrepp så länge det inte är tjock snömodd.
I Stockholm bor jag vid Ulvsundasjön och började rundan genom att följa vattnet mot Sumpan. Jag irrade runt där ett tag och klippte några backar i hyfsat tempo. Bilarna hade större problem än jag.



Sedan hittade jag Lötsjön och Råstasjön där jag testade olika underlag. Jag gav mig ut på oplogade stigar där utmaningen var att hålla styrfart.


På de plogade cykelbanorna kunde jag dra på rätt bra.

Efter åtskilliga felkörningar hittade jag slutligen fram till Haga där jag spann omkring i ett undebart snölandskap. Efter dryga timmen drog jag mig hemåt igen. En timme och 15 minuter blev det. Snöcykling var en ny och positiv upplevelse. Ska bli spännande att testa lite mer backig och bilfri terräng i Dalarna snart.
Avslutar med en bild på gässen i Råstasjön.


God Jul!

måndag 7 december 2009

Att lämna spår

Att cykla i den Skånska myllan kräver ett visst mått av balans och mod.


Men faller man, så faller man mjukt.

lördag 5 december 2009

Fina kurvor

Det går snabbare att köra nerför än uppför. Det går snabbare på väg än på lerig stig.

Detta är givetvis självklarheter både för löpare och cyklister.
För att de löpare som läser denna blogg ska få ett hum om hur stor skillnaden är - på mountanbike - mellan upp och ner samt mellan olika underlag så har jag tagit med följande diagram, som visar tempot för varje kilometer från dagens pass:

Jag är uppe i den svindlande hastigheten av 1:41 min/km (35,64 km/tim) men även nere i knapp styrfart - långsammare än 11 min/km. Kurvan slår i taket eftersom den är dimensionerad för löpning. Färdas man långsammare än 11 min/km så springer man inte, då kryper man.

Tanken med dagens pass var att ligga på en relativt hög intensitet och trycka på även i utförskörningarna. Tanken var att aldrig komma under 150 bmp i puls (75%). Jag snittade 166, vilket jag är nöjd med. Kolla in pulsen:

För att vara ett mtb-pass så är den jämn som ett (hittade ingen passande jämförelse, "flytspacklat golv" kändes lite konstruerat).
Jämför man kurvorna så ser man att jag körde åtta gånger så snabbt efter 16 km-märket jämfört med lusfarten efter 4 km-markeringen - trots samma ansträngning. I löpning är en halvering av tempot en stor skillnad.

Kolla pulsdippen efter en kilometer. Där stannade jag snabbt och tog denna bild:


Så här ser de lättåkta, torra partierna ut.
Idag var det en bra dag att utöva konditionsidrott i naturen. Men det är det väl alltid?

Trevlig kväll!

lördag 28 november 2009

Dåligt vägval

Jag hade det på känn men var ändå tvungen att prova.

Den någorlunda rykande färska bilden är ifrån det nedlagda järnvägsspåret mellan Björnstorp och Veberöd. På sommarhalvåret körs det en hel del dressin på det spåret, i övrigt används det inte.

Sliprarna borde ligga under mark vid det här laget, resonerade jag, och inte störa en vildmarkscyklist. No siree!
Däremot har dresintrötta skolbarn - tror att det handlar mest om sådana - traskat omkring mellan de glashala stockarna och bildat ordentliga gropar. Tröstlöst, skakigt och småfarligt blev det, alltmedan mörkret lägrade sig över Sydsverige.
Men som sagt, ibland måste man ändå prova.

Det har hänt mig då och då när jag sprungit in i okända områden och märkt att, "nej här går det ju verkligen inte att springa, jag fortsätter ett tag till så blir det nog bättre." Ibland blir det bättre, ofta blir det sämre. Men jag springer aldrig tillbaka samma väg jag kom.

I somras lyckades jag med konststycket att springa in på en vildsvinsstig och följa denna med en dåres envishet. Det slutade att jag kröp (for real) på knäna i 30-40 meter för att komma ut på andra sidan slyvärlden.

I dag blev det 75 minuters MTB. Jag utgick hemifrån och styrde mot observatoriet på Romeleåsen (det var på hemvägen jag provade på cykling längs järnvägsräls). Som alltid på denna ås innebär det lervälling, riktiga backar och vacker bokskog. Hittade även några vresbokar. Det ni!
Så här set det ut vid observatoriet:
Apropå vildmarkscyklist: På Sociologibrorsans blogg finns en länk till brorsans och min kritikerhyllade (jo, faktiskt) album med våra tonsättningar på Dan Anderssons dikter vid namn "Vildmark". Den är även utgiven under namnet "Gengångare" på annat bolag. Där kan man ladda ner låtarna gratis. Hela plattan spelades in i min gamla tvåa i Malmö.

Fortsatt trevlig helg!

fredag 20 november 2009

Långpass i höstsol

På tisdag har jag tid hos Torbjörn Mårtensson. Fram till dess ska jag varken löpa särskilt mycket eller använda Voltaren. Han får ställa diagnos på hälen och berätta vad jag bör göra och inte göra.

Idag var det strålande sol och 10 grader varmt. Jag var ledig nästan hela dagen och planerade därför in ett långpass på terrängcykeln.

Jag startade i Sövde och cyklade Skåneleden söderut. Vid rastplatsen vid Raftarp stannade jag och begrundade kartan efter att ha lösgjort min vänstra fot från sitt clips. Efter att ha fått koll på positionen lutade jag över cykeln åt höger för att cykla iväg. Jag föll som en fura. (Minnesanteckning: Lösgör alltid båda fötterna ur clipsen, då risken är stor att man glömmer bort att den andra foten fortfarande är fast.)

Lite småöm cyklade jag vidare och efter ett tag kom jag ut på asfalt. Farten ökar betydligt då. Det gick så snabbt att jag missade avfarten. Dessutom fick jag ett snällt sms från Petra just vid det stället jag skulle ha svängt av. Istället för att hålla koll på kartan och speja efter skåneleds-markeringar tog jag följande nördiga bild och mms:ade till Petra med den föga upphetsande bildtexten "Långpass"

Nåväl, att vara vilse är en bonus. Efter att ha återfunnit Skåneleden tog jag mig österut, söder om Ellestadssjön, och letade efter körbara stigar som skulle leda åt Fyledalen till. Vem är det som har dragit en massa stigar som slutar i tomma intet? Skogsmulle?

Ibland när man cyklar i svår terräng håller man knapp styrfart. "Jag har riktigt bra balans", tänkte jag och begav mig ut i snigelfart över avkvistade blöta grenar som dessutom inte låg stilla. Jag föll åt vänster den här gången vilket två sår på höften vittnar om. (Minnesanteckning: De som kör trial har inte fötterna fastsatta i clips, fundera över varför)

Till slut kom jag äntligen till vägen mot Fyledalen.
Det är helt otroligt att jag inte varit där tidigare. Fantastiskt vackert och fullt med fåglar. Er Stigfinnare är tyvärr inte fågelskådare. Om så vore fallet skulle jag kunna berätta att jag såg havsörn, kungsörn, glador, ormvråk och någon form av falkar. Jag vågar inte svära på några av arterna men mycket rovfågel såg jag. Det här är emellertid endast en bäck i motljus:
49 km blev det. 2,5 timme tog det. Pulsen snittade strax över 75%. Ett hundraprocentigt pass med andra ord.

Nu är det helg!

måndag 16 november 2009

Slå en volt

Idag blev det mountainbike på Romeleåsen. Hälen fick sålunda vila från löpning en dag till. I morgon räknar jag med att ta ut den och mina nya skor på en testtur i skogen.

De som tror att Skåne är platt har inte sprungit/cyklat på Romeleåsen. Visst, backarna är inte kilometerlånga men det är brant. De brantaste ställena är bara att glömma men jag vågar mig ut på alltmer våghalsiga nedfarter. Tyvärr plattas lutningen ut ordentligt då det fångas på bild. Ta en titt på den här:Lutningen - jag vet att detta inte framgår av bilden - motsvarar en röd/svart backe. Jag kan cykla ner, ytterst långsamt, om jag står med tyngdpunkten långt bakom sadeln. Att bara bromsa med bakbromsen är meningslöst, då förlorar man kontrollen direkt. Så fort man trycker till lite för hårt med frambromsen slår man runt, vilket jag lyckades med en gång idag.
Men det här är kul! Särskilt om man hinner att ta loss fötterna ur clipsen innan man voltar.

torsdag 12 november 2009

Onsdagskvalitet blev det inte mycket med.

Tanken var ju som sagt att springa ett kvalitetspass (intervall oftast) på onsdagar. Hälen vill ju annorlunda och dessutom är det högre prioritet på att få många mil i benen så här års.

Med den inte särskilt revolutionerande tanken gav jag mig ut på ett längre distanspass. När foten är mogen för riktiga långpass förlägger jag dessa till helger och kör ett sådant här halvlångt pass på onsdagar. Den blev Skånleden över Dalby stenbrott. Så här ser det ut där:
På sommaren var det fullt av folk som badar och jäser. Tonårsgängen med kalsonger under badbrallorna brukar hoppa från klipporna längst bort till vänster på bilden.

Underlaget var blandat men till övervägande del småstig. Jag la in ett litet parti obanat och la även in en lätt fartökning till 4:50 (det gick alltså inte så snabbt innan dess...) de sista 4 km. Drygt 16 km på runt 1:30 blev det.

Idag blev det en lugn jogg i 7 km.
Ingen Voltaren varken idag eller i går. Tyvärr tog den inte bort allting så jag är lite orolig fortfarande. Kanske dags för ett besök hos Torbjörn Mårtensson för diagnos?

onsdag 4 november 2009

Bönhörd

Jag kände direkt att någonting var annorlunda när jag vaknade. På väg nerför trappan kom jag på vad det var: Jag haltade inte!

Eftersom jag oftast jobbar på eftermiddagar och kvällar så brukar jag kunna springa i dagsljus på förmiddagarna. Det är en lyx, jag vet. Å andra sidan äter jag inte middag förrän vid 10-tiden på kvällarna.

Ok, så efter att ha lämnat alla tre barn på respektive kommunala förvaringsplats så var det dags att pröva foten på allvar. Första stegen gick bra, första kilometern likaså, nu kommer det snart...nej... jag springer vidare, känns det kanske lite i hälen? Har jag verkligen blivit helad? Visst känns det lite, men ingenting som liknar smärta och knappt ens något som kvalar in som "känning".

I en timme och 20 minuter springer jag lyckligt omkring. Kors och tvärs springer jag, utan någon plan. Telefonen ringer mitt i skogen. Äldsta sonen Dante har sträckt ryggen. "Ok, skippa gympan, då." Tar ett foto med mobilen. Så här såg det ut:



Är det guds hand som rört vid mig? Nej, jag är en hårdnackad ateist ut i fingerspetsarna. Det är diklofenak i min Voltaren-kur som kickat in. Jag springer omkring och hoppas att den tagit bort inflammationen och inte bara symptomen. Dessutom hoppas jag att den blivit bättre av sig själv. Hälen alltså.
Då ringer Mamma Ma (min mor). Hon ska till Paris. Så har ser det ut där jag befinner mig. Långt ifrån Paris:



Mamma Petra (samboronboronbon) jobbar just nu i Ystad. Om det händer barnen något så är det bra om jag är anträffbar tänker jag. Därav telefonen. Tycker bloggen blir finare med bilder, dessutom. Därav telefonen igen.

Jag borde vid det här laget springa raka vägen hem men tar en runda till förbi Skryllesjön - ett gammalt nedlagt stenbrott. Då ringer Olle Skidåkaren - den personen som jag gjort mest och flest tråkiga, vidriga och jobbiga saker tillsammans med (inte "bra-jobbigt" som träning, utan oglamoröst jobbigt). Märkligt nog har vi hela tiden varit väldigt goda vänner. Med mobilen framme plåtar jag Skryllesjön. Ett bra ställe för backträning.



Detta är årets andra kur Voltaren. Det är ok, tycker jag. Jag är ingen Voltarenjunkie. Men det är skönt att det finns ibland. Jag inser att jag inte skulle kunnat springa 14 kilometer i stiglös skog utan den. En tanke går till de möss som eventuellt fått sätta livet till vid framtagningen av detta läkemedel. Tack!

So long!

torsdag 29 oktober 2009

Billebjär

Ingen lång bloggpost idag. Däremot en färk bild från dagens mtb-runda som bland annat gick över Billebjär, detta gigantiska massiv som ligger mellan Dalby och Lund.
Bilden är tagen uppe på Billebjär och det är Dalbys vattentorn man ser uppe till höger.

Annars kan jag återigen konstatera att pulsen är relativt hög på mina cykelpass och att benens stora muskelgrupper arbetar hårt. En dryg timme blev det på sadeln denna dag.

onsdag 28 oktober 2009

Kvalitetstid

Onsdag är den dag jag försöker köra kvalitet. För den oinvigde kan jag berätta att man med det menar ett pass som inte bara går ut på att springa i ett och samma relativt lugna tempo. Man skulle också kunna säga att man i kvalitetspass specialtränar vissa delar av löpningens olika beståndsdelar.

Oftast handlar det om olika typer av intervall eller fartlek - som förstås är vad det låter som. Olika löpare lägger olika stor vikt vid kvalitetspass, men de flesta är överens om att det är något som bör göras.

Jag har genom åren prövat på olika intervallpass med mediokert resultat. Jag tror jag gjort två vanliga misstag:

1. Ingen kontinuitet
- En fluga gör ingen sommar. Drar man ett kvalitetspass två gånger under en vecka för att sedan hoppa över det i tre veckor så kommer kroppen inte behöva anpassa sig för att klara dessa pass. Nu har jag som sagt bestämt mig för onsdagskvalitet. Endast sjukdom och skador ska rubba den planen (i verkligen funkar det inte så, som alla vi som har barn känner till).

2. Springa för snabbt i början
- Missen som jag, och många med mig, gjort vid intervallpass, är att springa nära max vid de första intervallerna vilket gör att man förstås inte pallar samma tempo i de följande. Nu när jag blivit en mogen löpare - nu med egen blogg- så har jag på senare tid lyckats bättre.

Idag blev det ett nedbantat pass, endast 4 x 1000m plus uppvärmning och hemjogg, pga mina hälproblem.

Så här blev intervallerna:
Repetition 1 (1000m): 500m @ 4:24 + 500m @ 4:08
Repetition 2 (1000m): 500m @ 4:16 + 500m @ 3:59
Repetition 3 (1000m): 500m @ 3:58 + 500m @ 3:58
Repetition 4 (1000m): 500m @ 3:58 + 500m @ 3:55

Lite snabbare för varje repetition alltså och lite snabbare andra halvan av varje repetition (utom rep 3).

Igår kväll vid 21:30 blev det en kort jogg på 5 km för att möta Dante som varit hos en kompis.
Jag la in en snabb kilometer som gick på 3:40. Annars lunkade jag i 5:10 tempo cirka.

Hälen känns men fungerar. Over and out.

söndag 25 oktober 2009

Byta håll


En stigfinnare ska inte trampa samma vägar, varelse det är till fots eller med cykel. Om fantasin tryter så bör man åtminstone byta håll på en gammal runda. Jag vet att många hellre maler samma rundor, åt samma håll. Om det beror på att det känns tryggt eller om de brukar snegla på klockan vid vissa bestämda ställen vet jag inte. Byt håll, så ser de saker från en annan vinkel!

Medsols runt Krankesjön blev det. Tack vare det - och att jag fick vittring på en annan cyklist som råkade ut för mild cykelstalking - så hittade jag grymt fina skogsstigar längs den södra delen av sjön.

Vid Krankesjön får man garanterat se fåglar, andra fåglar, fågelskådare, ännu fler fågelskådare, militärer och stridsvagnar.
Hela norra sidan trafikeras av bandvagnar - och vi löpare och cyklister som tycker det är spännande att försöka hålla balansen i kaoset de lämnar efter sig.



Efter drygt 1,5 timme på sadeln blev det ett snabbt byte till löparskor och ut på en kort runda på 5,5 km. Ont i hälen, skönt i själen.

lördag 24 oktober 2009

Snurr runt Häckebergasjön

Första riktiga bloggposten:

Tyvärr har jag troligen en hälseneinflammation. Jag kan fortfarande springa, men inte lika långt och inte lika fort. Jag blandar därför in mer inslag av mountainbike (roligt) och träningscykel (tråkigt) i träningen.
Förra söndagen så genomförde jag ett kombipass mtb/löpning för att ändå komma upp i minst 2 timmars sammanlagd träning och därmed kvala in som långpass enligt min 2 timmars regel.
Vädret var strålande och jag hade mobilen med mig och fotade lite.

Jag utgick från idrottsplatsen i Genarp och cyklade Skåneleden, runt Häckebergasjön, vilket innebär en del riktigt kuperad åkning med många tekniska passager.

Detta var första gången jag hade clips ("fastsatta fötter") på en så pass svår cykling. Detta faktum plus banans beskaffenhet gjorde att medelhastigheten låg på ynka 15,34 km/tim.
Men men, det spelar mindre roll. Det är tiden som räknas och visst tusan var det ansträngande.
Direkt efter cyklingen slängde jag mig i bilen - slängde på cykeln på bilen först - och begav mig hem. Väl hemma bytte jag till torr tröja och löparskor. Sedan gav jag mig ut på en 7,5 km-runda. Allt som allt blev det 2 timmar och 14 minuter. Ok för ett långpass, trots allt.