Bönhörd

Jag kände direkt att någonting var annorlunda när jag vaknade. På väg nerför trappan kom jag på vad det var: Jag haltade inte!

Eftersom jag oftast jobbar på eftermiddagar och kvällar så brukar jag kunna springa i dagsljus på förmiddagarna. Det är en lyx, jag vet. Å andra sidan äter jag inte middag förrän vid 10-tiden på kvällarna.

Ok, så efter att ha lämnat alla tre barn på respektive kommunala förvaringsplats så var det dags att pröva foten på allvar. Första stegen gick bra, första kilometern likaså, nu kommer det snart...nej... jag springer vidare, känns det kanske lite i hälen? Har jag verkligen blivit helad? Visst känns det lite, men ingenting som liknar smärta och knappt ens något som kvalar in som "känning".

I en timme och 20 minuter springer jag lyckligt omkring. Kors och tvärs springer jag, utan någon plan. Telefonen ringer mitt i skogen. Äldsta sonen Dante har sträckt ryggen. "Ok, skippa gympan, då." Tar ett foto med mobilen. Så här såg det ut:



Är det guds hand som rört vid mig? Nej, jag är en hårdnackad ateist ut i fingerspetsarna. Det är diklofenak i min Voltaren-kur som kickat in. Jag springer omkring och hoppas att den tagit bort inflammationen och inte bara symptomen. Dessutom hoppas jag att den blivit bättre av sig själv. Hälen alltså.
Då ringer Mamma Ma (min mor). Hon ska till Paris. Så har ser det ut där jag befinner mig. Långt ifrån Paris:



Mamma Petra (samboronboronbon) jobbar just nu i Ystad. Om det händer barnen något så är det bra om jag är anträffbar tänker jag. Därav telefonen. Tycker bloggen blir finare med bilder, dessutom. Därav telefonen igen.

Jag borde vid det här laget springa raka vägen hem men tar en runda till förbi Skryllesjön - ett gammalt nedlagt stenbrott. Då ringer Olle Skidåkaren - den personen som jag gjort mest och flest tråkiga, vidriga och jobbiga saker tillsammans med (inte "bra-jobbigt" som träning, utan oglamoröst jobbigt). Märkligt nog har vi hela tiden varit väldigt goda vänner. Med mobilen framme plåtar jag Skryllesjön. Ett bra ställe för backträning.



Detta är årets andra kur Voltaren. Det är ok, tycker jag. Jag är ingen Voltarenjunkie. Men det är skönt att det finns ibland. Jag inser att jag inte skulle kunnat springa 14 kilometer i stiglös skog utan den. En tanke går till de möss som eventuellt fått sätta livet till vid framtagningen av detta läkemedel. Tack!

So long!