Curb my enthusiasm

Springa eller inte springa?
Ibland är det ingen ordning på min löpning. Just nu vet jag t.ex. inte ens om jag kommer ge mig ut och springa inom den närmaste timmen eller om detta blir en vilodag. Vi får se.

I söndags hände det som verkligen inte hör till vanligheterna. Jag bytte om till löparmundering utan att ha bestämt hur jag skulle springa. Långt? Kort? Snabbt? Asfalt? Terräng? Intervall? Långpass? Detta händer inte den seriöse löparen, och jag ska ju försöka bli mer seriös i mitt upplägg. Inte ens efter två kilometers uppvärmning hade jag bestämt mig för hur jag skulle springa.

-Äh, jag börjar springa rätt snabbt och ser hur det känns, tänkte jag och satte iväg i runt 4:10 tempo. Efter två kilometer kände jag för att stanna. Jag stod stilla ett tag och satte sedan iväg i samma tempo ytterligare 1,5 kilometer. Då kom jag till stigen in i "Glasspinneskogen" som leder ner till Dalbybadet.
-Den tar jag, tänkte jag, och tog den. Efter ett tag kom jag ut på en kort grusväg.
-Nu ska det springas snabbt, bestämde huvudet. Benen lovade göra ett försök. Jag satte av i 3:20 tempo och höll farten tills vägen tog slut. Det var redan efter 200 meter.

Struktur på löpningen är bra. Detta var ingen vidare struktur.

Till mitt försvar anför jag hälproblem - i och för sig på bättringsvägen men ändå närvarande. Utan det hade det nog blivit ett långpass. Söndagar är den internationella långpassdagen. När den inte infaller en lördag. Dessutom så förbehåller jag mig rätten att ibland bara springa på lust.

Igår blev det knappt nio kilometer på på varierande underlag. Lite asfalt, lite off-pist.

Idag då? Nej, jag vet fortfarande inte. Kanske dags för vilodag? Jag har tränat fyra dagar i rad så det är kanske dags? Å andra sidan är jag rätt sugen på att komma ut.
Curb your enthusiasm, Mr Pathfinder!