tisdag 10 november 2009
Nya skor beställda!
Jag har just beställt ett par nya skor från England: Inov-8 Rocklite 315. De förväntas anlända om någon vecka. Spännande!
Curb my enthusiasm
Springa eller inte springa?
Ibland är det ingen ordning på min löpning. Just nu vet jag t.ex. inte ens om jag kommer ge mig ut och springa inom den närmaste timmen eller om detta blir en vilodag. Vi får se.
I söndags hände det som verkligen inte hör till vanligheterna. Jag bytte om till löparmundering utan att ha bestämt hur jag skulle springa. Långt? Kort? Snabbt? Asfalt? Terräng? Intervall? Långpass? Detta händer inte den seriöse löparen, och jag ska ju försöka bli mer seriös i mitt upplägg. Inte ens efter två kilometers uppvärmning hade jag bestämt mig för hur jag skulle springa.
-Äh, jag börjar springa rätt snabbt och ser hur det känns, tänkte jag och satte iväg i runt 4:10 tempo. Efter två kilometer kände jag för att stanna. Jag stod stilla ett tag och satte sedan iväg i samma tempo ytterligare 1,5 kilometer. Då kom jag till stigen in i "Glasspinneskogen" som leder ner till Dalbybadet.
-Den tar jag, tänkte jag, och tog den. Efter ett tag kom jag ut på en kort grusväg.
-Nu ska det springas snabbt, bestämde huvudet. Benen lovade göra ett försök. Jag satte av i 3:20 tempo och höll farten tills vägen tog slut. Det var redan efter 200 meter.
Struktur på löpningen är bra. Detta var ingen vidare struktur.
Till mitt försvar anför jag hälproblem - i och för sig på bättringsvägen men ändå närvarande. Utan det hade det nog blivit ett långpass. Söndagar är den internationella långpassdagen. När den inte infaller en lördag. Dessutom så förbehåller jag mig rätten att ibland bara springa på lust.
Igår blev det knappt nio kilometer på på varierande underlag. Lite asfalt, lite off-pist.
Idag då? Nej, jag vet fortfarande inte. Kanske dags för vilodag? Jag har tränat fyra dagar i rad så det är kanske dags? Å andra sidan är jag rätt sugen på att komma ut.
Curb your enthusiasm, Mr Pathfinder!
Ibland är det ingen ordning på min löpning. Just nu vet jag t.ex. inte ens om jag kommer ge mig ut och springa inom den närmaste timmen eller om detta blir en vilodag. Vi får se.
I söndags hände det som verkligen inte hör till vanligheterna. Jag bytte om till löparmundering utan att ha bestämt hur jag skulle springa. Långt? Kort? Snabbt? Asfalt? Terräng? Intervall? Långpass? Detta händer inte den seriöse löparen, och jag ska ju försöka bli mer seriös i mitt upplägg. Inte ens efter två kilometers uppvärmning hade jag bestämt mig för hur jag skulle springa.
-Äh, jag börjar springa rätt snabbt och ser hur det känns, tänkte jag och satte iväg i runt 4:10 tempo. Efter två kilometer kände jag för att stanna. Jag stod stilla ett tag och satte sedan iväg i samma tempo ytterligare 1,5 kilometer. Då kom jag till stigen in i "Glasspinneskogen" som leder ner till Dalbybadet.
-Den tar jag, tänkte jag, och tog den. Efter ett tag kom jag ut på en kort grusväg.
-Nu ska det springas snabbt, bestämde huvudet. Benen lovade göra ett försök. Jag satte av i 3:20 tempo och höll farten tills vägen tog slut. Det var redan efter 200 meter.
Struktur på löpningen är bra. Detta var ingen vidare struktur.
Till mitt försvar anför jag hälproblem - i och för sig på bättringsvägen men ändå närvarande. Utan det hade det nog blivit ett långpass. Söndagar är den internationella långpassdagen. När den inte infaller en lördag. Dessutom så förbehåller jag mig rätten att ibland bara springa på lust.
Igår blev det knappt nio kilometer på på varierande underlag. Lite asfalt, lite off-pist.
Idag då? Nej, jag vet fortfarande inte. Kanske dags för vilodag? Jag har tränat fyra dagar i rad så det är kanske dags? Å andra sidan är jag rätt sugen på att komma ut.
Curb your enthusiasm, Mr Pathfinder!
söndag 8 november 2009
Broloppet
Så var man anmäld till Broloppet 2010. Inget konstigt med det, det är Skånes största motionslopp nästa år. Det lite märkliga är att jag skrev in min uppskattade måltid till under 1:30. Hybris?
Mitt personliga rekord på halvmaraton är 1:33:46. Jag ska alltså slå PB med nästan fyra minuter.
Att göra en halvmara på under 1:30 är mitt viktigaste tidsmål för nästa säsong. Om jag inte får allt för mycket sjukdomar och skador så klarar jag det.
I värsta fall får jag väl seeda ner mig ;)
Mitt personliga rekord på halvmaraton är 1:33:46. Jag ska alltså slå PB med nästan fyra minuter.
Att göra en halvmara på under 1:30 är mitt viktigaste tidsmål för nästa säsong. Om jag inte får allt för mycket sjukdomar och skador så klarar jag det.
I värsta fall får jag väl seeda ner mig ;)
lördag 7 november 2009
Magin fortsätter
Efter min euforiska - av Voltaren möjliggjorda - löptur i Skrylles ack så ändliga skog, så tänkte jag att det är bäst att inte knuffa lyckan för mycket. Sålunda ingen träning i torsdags.
I fredags så studsade jag ut i vildmarken igen, denna gång betydligt mindre nervös för hälens eventuella protester. Det ska erkännas att vildmark är ett starkt ord. Hur många farliga djur finns här egentligen? Ser de här farliga ut?

De lät mig i alla fall springa igenom deras hage och ställde villigt upp för fotografering.
Stora delar av Skåneleden går rätt över enorma hagar där köttdjuren (låter inte så respektfullt, men det är så dessa nötkreatur ofta benämns) står och idisslar. Jag kliver tryggt över varje staket med förvissning om att de inte skulle dra en vandringsled över tjurhagar eller lejon- och tigerhagar.
Drygt 12 kilometer blev det på denna fantastiska del av Skåneleden. Ett av favoritställena är där leden går uppe på kammen av Borelundsåsen. Så här ser det ut där:
Idag, lördag, var det mountainbike som gällde. För första gången cyklade jag med sällskap. Mikael O. stod för det och han kan cykla på riktigt, till skillnad från undertecknad som är en löpare utklädd till Eddie Merckx, som i sin tur klätt ut sig till Skogsmulle.

(Bilden föreställer inte nämnda skogsmulle utan Mikael O. innan vi började trampa)
Jag hängde trots allt med i uppförsbackar och plattkörning (ok, jag fattar att han hade kunnat cykla ifrån mig om det varit tävling) men i de branta nedförsbackarna försvann han i fjärran. Imponerande att se!
I en timme och 48 minuter var vi ute. Riktigt skitig, lerig terräng var det. Prickig som Lilla Gubben var jag när jag kom hem. En riktigt lyckad och trevlig cykeltur, sålunda.
Nu blir det snart lördagsgodis. Arrivederci!
I fredags så studsade jag ut i vildmarken igen, denna gång betydligt mindre nervös för hälens eventuella protester. Det ska erkännas att vildmark är ett starkt ord. Hur många farliga djur finns här egentligen? Ser de här farliga ut?

De lät mig i alla fall springa igenom deras hage och ställde villigt upp för fotografering.
Stora delar av Skåneleden går rätt över enorma hagar där köttdjuren (låter inte så respektfullt, men det är så dessa nötkreatur ofta benämns) står och idisslar. Jag kliver tryggt över varje staket med förvissning om att de inte skulle dra en vandringsled över tjurhagar eller lejon- och tigerhagar.
Drygt 12 kilometer blev det på denna fantastiska del av Skåneleden. Ett av favoritställena är där leden går uppe på kammen av Borelundsåsen. Så här ser det ut där:
Idag, lördag, var det mountainbike som gällde. För första gången cyklade jag med sällskap. Mikael O. stod för det och han kan cykla på riktigt, till skillnad från undertecknad som är en löpare utklädd till Eddie Merckx, som i sin tur klätt ut sig till Skogsmulle.

(Bilden föreställer inte nämnda skogsmulle utan Mikael O. innan vi började trampa)
Jag hängde trots allt med i uppförsbackar och plattkörning (ok, jag fattar att han hade kunnat cykla ifrån mig om det varit tävling) men i de branta nedförsbackarna försvann han i fjärran. Imponerande att se!
I en timme och 48 minuter var vi ute. Riktigt skitig, lerig terräng var det. Prickig som Lilla Gubben var jag när jag kom hem. En riktigt lyckad och trevlig cykeltur, sålunda.
Nu blir det snart lördagsgodis. Arrivederci!
onsdag 4 november 2009
Bönhörd
Jag kände direkt att någonting var annorlunda när jag vaknade. På väg nerför trappan kom jag på vad det var: Jag haltade inte!
Eftersom jag oftast jobbar på eftermiddagar och kvällar så brukar jag kunna springa i dagsljus på förmiddagarna. Det är en lyx, jag vet. Å andra sidan äter jag inte middag förrän vid 10-tiden på kvällarna.
Ok, så efter att ha lämnat alla tre barn på respektive kommunala förvaringsplats så var det dags att pröva foten på allvar. Första stegen gick bra, första kilometern likaså, nu kommer det snart...nej... jag springer vidare, känns det kanske lite i hälen? Har jag verkligen blivit helad? Visst känns det lite, men ingenting som liknar smärta och knappt ens något som kvalar in som "känning".
I en timme och 20 minuter springer jag lyckligt omkring. Kors och tvärs springer jag, utan någon plan. Telefonen ringer mitt i skogen. Äldsta sonen Dante har sträckt ryggen. "Ok, skippa gympan, då." Tar ett foto med mobilen. Så här såg det ut:

Är det guds hand som rört vid mig? Nej, jag är en hårdnackad ateist ut i fingerspetsarna. Det är diklofenak i min Voltaren-kur som kickat in. Jag springer omkring och hoppas att den tagit bort inflammationen och inte bara symptomen. Dessutom hoppas jag att den blivit bättre av sig själv. Hälen alltså.
Då ringer Mamma Ma (min mor). Hon ska till Paris. Så har ser det ut där jag befinner mig. Långt ifrån Paris:

Mamma Petra (samboronboronbon) jobbar just nu i Ystad. Om det händer barnen något så är det bra om jag är anträffbar tänker jag. Därav telefonen. Tycker bloggen blir finare med bilder, dessutom. Därav telefonen igen.
Jag borde vid det här laget springa raka vägen hem men tar en runda till förbi Skryllesjön - ett gammalt nedlagt stenbrott. Då ringer Olle Skidåkaren - den personen som jag gjort mest och flest tråkiga, vidriga och jobbiga saker tillsammans med (inte "bra-jobbigt" som träning, utan oglamoröst jobbigt). Märkligt nog har vi hela tiden varit väldigt goda vänner. Med mobilen framme plåtar jag Skryllesjön. Ett bra ställe för backträning.

Detta är årets andra kur Voltaren. Det är ok, tycker jag. Jag är ingen Voltarenjunkie. Men det är skönt att det finns ibland. Jag inser att jag inte skulle kunnat springa 14 kilometer i stiglös skog utan den. En tanke går till de möss som eventuellt fått sätta livet till vid framtagningen av detta läkemedel. Tack!
So long!
Eftersom jag oftast jobbar på eftermiddagar och kvällar så brukar jag kunna springa i dagsljus på förmiddagarna. Det är en lyx, jag vet. Å andra sidan äter jag inte middag förrän vid 10-tiden på kvällarna.
Ok, så efter att ha lämnat alla tre barn på respektive kommunala förvaringsplats så var det dags att pröva foten på allvar. Första stegen gick bra, första kilometern likaså, nu kommer det snart...nej... jag springer vidare, känns det kanske lite i hälen? Har jag verkligen blivit helad? Visst känns det lite, men ingenting som liknar smärta och knappt ens något som kvalar in som "känning".
I en timme och 20 minuter springer jag lyckligt omkring. Kors och tvärs springer jag, utan någon plan. Telefonen ringer mitt i skogen. Äldsta sonen Dante har sträckt ryggen. "Ok, skippa gympan, då." Tar ett foto med mobilen. Så här såg det ut:
Är det guds hand som rört vid mig? Nej, jag är en hårdnackad ateist ut i fingerspetsarna. Det är diklofenak i min Voltaren-kur som kickat in. Jag springer omkring och hoppas att den tagit bort inflammationen och inte bara symptomen. Dessutom hoppas jag att den blivit bättre av sig själv. Hälen alltså.
Då ringer Mamma Ma (min mor). Hon ska till Paris. Så har ser det ut där jag befinner mig. Långt ifrån Paris:
Mamma Petra (samboronboronbon) jobbar just nu i Ystad. Om det händer barnen något så är det bra om jag är anträffbar tänker jag. Därav telefonen. Tycker bloggen blir finare med bilder, dessutom. Därav telefonen igen.
Jag borde vid det här laget springa raka vägen hem men tar en runda till förbi Skryllesjön - ett gammalt nedlagt stenbrott. Då ringer Olle Skidåkaren - den personen som jag gjort mest och flest tråkiga, vidriga och jobbiga saker tillsammans med (inte "bra-jobbigt" som träning, utan oglamoröst jobbigt). Märkligt nog har vi hela tiden varit väldigt goda vänner. Med mobilen framme plåtar jag Skryllesjön. Ett bra ställe för backträning.
Detta är årets andra kur Voltaren. Det är ok, tycker jag. Jag är ingen Voltarenjunkie. Men det är skönt att det finns ibland. Jag inser att jag inte skulle kunnat springa 14 kilometer i stiglös skog utan den. En tanke går till de möss som eventuellt fått sätta livet till vid framtagningen av detta läkemedel. Tack!
So long!
tisdag 3 november 2009
I limbo
I går blev det ett lugnt pass ute i skogen med en häl som inte var riktigt med på noterna. Fyra löpfria dagar gjorde inte att hälen blev bättre, snarare tvärtom.
Jag har beslutat mig för att fortsätta löpa mer eller mindre som vanligt, men minska intensiteten. Ingen onsdagskvalitét i morgon, alltså. Däremot hoppas jag kunna springa ett vanligt distanspass på dryga milen.
I söndags tog Gurra Allsmäktige sin första(?) seger och satte ett imponerande personligt rekord på 1:20 på Bromölla halvmarathon. Grattis! Den mannen körde bara lugn distans i en herrans massa dagar och byggde upp en riktigt bra aerob bas. Innan tävlingen körde han endast tre riktiga fartpass. Kvantitet är kung, uppenbarligen.
Själv längtar jag efter att skadefri kunna springa runt i stora skogar. Den dagen kommer. Som en påminnelse lägger jag ut en bild från min favoritskog. Den är från samma runda som filmen (utlagd 27 oktober) är ifrån.
Kollilok på er, skogsmullar och stigfinnare!
Jag har beslutat mig för att fortsätta löpa mer eller mindre som vanligt, men minska intensiteten. Ingen onsdagskvalitét i morgon, alltså. Däremot hoppas jag kunna springa ett vanligt distanspass på dryga milen.
I söndags tog Gurra Allsmäktige sin första(?) seger och satte ett imponerande personligt rekord på 1:20 på Bromölla halvmarathon. Grattis! Den mannen körde bara lugn distans i en herrans massa dagar och byggde upp en riktigt bra aerob bas. Innan tävlingen körde han endast tre riktiga fartpass. Kvantitet är kung, uppenbarligen.
Själv längtar jag efter att skadefri kunna springa runt i stora skogar. Den dagen kommer. Som en påminnelse lägger jag ut en bild från min favoritskog. Den är från samma runda som filmen (utlagd 27 oktober) är ifrån.
Kollilok på er, skogsmullar och stigfinnare!
söndag 1 november 2009
Tredje dagen utan träning och fjärde löpfria dagen!
Vilan i fredags var planerad, jag hade helt enkelt lite för späckat schema. Men i går... Jag fick plötsligt ont på utsidan av knäna.
Det är inte löparknä för det känns ovanför knäna, men det kan likväl vara något på gång med itb-senan. Dessutom har jag känning under knäna. Ja, för att inte nämna häl-aset. Faktum är att även den gamla skadan i högertån börjar göra sig påmind...
Vad är jag gjord av för klenvirke???
Nu funderar jag på tre alternativ till den plötsliga anhopningen av krämpor:
1. Kroppen är inte van vid de cykelpass jag kört i oktober. Nu kommer reaktionen.
2. Jag har något virus eller bakterie i kroppen som gör att det blivit små inflammationer på utvalda ställen i kroppen som är extra känsliga hos löpare.
3. Jag behöver gå och räta upp kroppen igen hos den förre detta sprintern Torbjörn Mårtensson. Han är för övrigt den jag litar mest på vad gäller löparskador. Dessutom var han med i det svenska lag som kom femma på 4X100m i Atlanta -96.
Respect!
Hmm, vad kan det vara, vad kan det vara...?
Jag lutar åt nummer två, befarar nummer ett men inser att det med all sannolikhet är en viss del av nummer tre inblandat. Mitt beslut är att vila idag och ge mig ut på en lugn löptur i morgon.
Annars kan jag berätta - även om jag inte planerat att skriva så mycket om min musik här - att en video till en av mina låtar ska spelas in i L.A. nästa vecka. Detta gjorde att jag fick göra en alternativ mix på den i studion idag och skicka iväg den. Det ska bli oerhört spännande att de hur det blir! Här finns några smakprov på den musiken.
Peace!
Det är inte löparknä för det känns ovanför knäna, men det kan likväl vara något på gång med itb-senan. Dessutom har jag känning under knäna. Ja, för att inte nämna häl-aset. Faktum är att även den gamla skadan i högertån börjar göra sig påmind...
Vad är jag gjord av för klenvirke???
Nu funderar jag på tre alternativ till den plötsliga anhopningen av krämpor:
1. Kroppen är inte van vid de cykelpass jag kört i oktober. Nu kommer reaktionen.
2. Jag har något virus eller bakterie i kroppen som gör att det blivit små inflammationer på utvalda ställen i kroppen som är extra känsliga hos löpare.
3. Jag behöver gå och räta upp kroppen igen hos den förre detta sprintern Torbjörn Mårtensson. Han är för övrigt den jag litar mest på vad gäller löparskador. Dessutom var han med i det svenska lag som kom femma på 4X100m i Atlanta -96.
Respect!
Hmm, vad kan det vara, vad kan det vara...?
Jag lutar åt nummer två, befarar nummer ett men inser att det med all sannolikhet är en viss del av nummer tre inblandat. Mitt beslut är att vila idag och ge mig ut på en lugn löptur i morgon.
Annars kan jag berätta - även om jag inte planerat att skriva så mycket om min musik här - att en video till en av mina låtar ska spelas in i L.A. nästa vecka. Detta gjorde att jag fick göra en alternativ mix på den i studion idag och skicka iväg den. Det ska bli oerhört spännande att de hur det blir! Här finns några smakprov på den musiken.
Peace!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)