Stötvågsbehandling

I en kommentar till mitt förra inlägg så fick jag tipset av Karin att prova stötvågsbehandling för hälproblemet. Det var just den extra knuffen jag behövde för att ringa och boka tid. Nu är jag nyss hemkommen därifrån och mycket förhoppningsfull. Nu ska jag ta det lugnt några dagar och sedan testa att springa. 1 - 2 behandlingar, max 3, är vad det förväntas ta.
Jag återkommer självklart med resultat.

Jag blev rekommenderad Niklas Ohlsson av Tobbe Mårtensson vars omdöme jag litar fullt och fast på. När Niklas först undersökte foten var det svårt att riktigt hitta stället det gör ont på. När han sedan drog igång stötvågsapparaten så var det ingen tvekan. I mitten av hälkudden göjorde det vansinnigt ont. "Det här var precis det jag ville" - sa Niklas. Nu när han hittat dess epicentrum så körde han loss stötvågorna i det områden och lite runt om.
Som sagt, jag är förhoppningsfull. Nästa behandling är om två veckor såvida problemen inte försvinner innan dess.


Det blev inget Broplopp ens i makligt tempo. Det kändes lite segt att behöva stå och vänta i 4 - 5 timmar på vid starten på den danska sidan. Det blåste halv storm och det kom lite skurar då och då. Jag valde att stanna hemma med ångrade mig bittert när jag såg bilderna. Det såg verkligen trevligt ut - och vilka tider som tickade in....

Men säg den glädje som varar för evigt. Nu efteråt visar det sig att tiderna inte räknas som PB-tider av olika anledningar - inte minst för att de hade + 15 m/s i ryggen. Senare på kvällen kändes hälen rejält trots löpvila och då insåg jag att jag har nog med hälproblem som det är. Den senaste veckan har jag legat lågt med träningen i väntan på stötvågsbehandlingen.

Hög tid för uppdatering!

Roliga och halvtråkiga nyheter finns att rapportera.

Vi börjar med det löparrelaterade:
Nej, hälen är inte bra.... Förra bloggpostens glädjeyra kom av sig. Visst har det fungerat bättre, men det har kommit tuffa bakslag gång på gång. Senast i söndags när jag var ute på något långpassliknande så fick jag rätt stora problem, både under löprundan och efteråt. Vila i måndags och sedan drygt 9 km jogg i går. Lite bättre idag.

Förra veckan var hela familjen på Mallorca. Vi hade det bra och barnen var så här glada (i alla fall när bilden togs):


På ditresan hade jag ordentligt ont i hälen. Väl där så bestämde jag mig för att springa i princip varje morgon. Tanken var lugna pass på runt 40 minuter. Så blev det också även om jag tog löpledigt på hemresedagen. Detta gjorde att jag fick ihop den högsta veckomängden för i år, dryga 53 km. En standardvecka om det varit för ett år sedan, men ett stort fall framåt i år.

Kanske är det så jag bör göra? Alltså att springa många relativt korta lugna pass och köra mycket negativa tåhävningar.

Broloppet stundar....
Jag har funderat fram och tillbaka på hur jag ska göra. Hälen kommer inte palla en full satsning. Formen tillåter inga bra tider och alldeles oavsett vad man ligger på för nivå så känns det trist att inte kunna göra sig själv rättvisa på en tävling. Hade jag fått vara hel och kunnat träna på så hade jag nog varit god för under 1:30. Nu skulle jag hamna på 1:40 - 1:45 så där.

Men, det kan ju vara kul ändå om man släpper alla tävlingsambitioner. Just nu lutar det åt att jag ändå springer men tar det lugnt, snackar med folk, tar bilder, kanske agerar draghjälp åt någon lite långsammare kompis. Försöka se det som en folkfest helt enkelt.

Vidare kan jag berätta att jag kommer gå musikhögskolan med start i höst. Lite märkligt kan tyckas med tanke på att jag jobbar som musiker och gitarrlärare. Men faktum är att jag saknar pedagogisk examen vilket gör att jag inte kan undervisa på den nivå jag önskar - nämligen folkhögskolor och musikhögskolor. Därför får jag ta mig igenom utbildningen.

Jag fick förstås gå igenom samma ansökningsprov som alla andra. Fyra dagar blev det för mig som sökte både jazzgitarr och arrangemang/komposition. Det är helt enkelt en tävling där man får poäng för framförande mm. De med högst poäng antas. Mina med/mottävlare kommer uteslutande direkt från folkhögskolor där de övat järnet i två år - de flesta var i 22-25 årsåldern. Jag är en 43-årig trebarnsfar som förväntas komma in. Rätt nervöst faktiskt.

Men det gick bra. Jag kom in - det verkar dessutom som jag högst poäng av alla på gitarr - och jag ser fram emot att börja. Det var ett tag sedan jag satt i skolbänken.

Nej, nu börjar denna bloggpost bli väl lång. Jag får avsluta här och berätta mer senare. Jag avslutar med ännu en Mallisbild. So long!

Plötsligt händer det!

Ok, nu har jag något att skriva om.
De senaste veckorna har jag sprungit varannan eller var tredje dag trots hälproblemen. Det blir inte värre av det har jag märkt, snarare lite bättre. Däremot är formen långt ifrån på topp och oftast har jag bara vågat 7-8 km per pass.

Men idag blev det annorlunda.

Skrylletråden på jogg.se har vaknat till liv och i förmiddags var vi tre stycken som gav oss iväg. Det var jag, min trogne obt-kollega Gustav Omnipotent Lindqvist och Linda A - som är i god form inför hennes maratondebut i Köpenhamn om någon månad. Till Gustavs och min oförställda glädje var hon också helt inställd på ett terrängpass och gärna med mycket obanat.

Vi gav oss av från Skryllegården klockan 10 och blandade småstigar med tuffare terräng. Min plan var att hänga på någon timme för att sedan avvika. Detta var lättare sagt än gjort. Jag tror jag sprang på ren inspiration eftersom jag kände mig oförtjänt pigg med tanke på de senaste tre månadernas med max 1,5 timmes träning per vecka.

Ute på fäladsmarkerna på Skåneleden kände jag hur mycket jag saknat detta.
Så hände något jag längtat efter: Efter 1.5 timmes löpning stöter vi plötsligt på en flock vildsvin. Trots alla mina mil i Skrylles terräng har jag aldrig förr sett skymten av dessa skygga djur. Mycket uppiggande möte.

Efter 2 timmar var vi tillbaka vid Skryllegården. Mina medlöpare verkade vara nöjda med passet men jag bubblade inombords efter att, mot förmodan, plötsligt ha avverkat ett långpass och att hälen pallade mer än dubbelt så mycket som jag vågat hoppas på.

Det ser onekligen ljusare ut!
Nu blir det successivt mer löpning och mer bloggande.
Vi hörs!

Desperat?

Jag skulle så gärna vilja skriva nu, nu är mina hälproblem ett minne blott. Tyvärr är jag inte där ännu. De ställer fortfarande till problem i tid och otid. Det har alltså inte fortsatt i samma eufori som den förra bloggposten antyder.

Jag har börjat testa lite olika varianter på löpning för att se hur hälen och kroppen reagerar. Förra veckan testade jag intervaller i djupsnö. Denna veckan blev det tålöpning i backe.

Att springa i djupsnö är jobbigt. Sjukt jobbigt faktiskt. Lite som att springa på en höjdhoppsmatta. Förutom den extra träning det ger så dämpas fotinsättningen betydligt, vilket är bra. Om jag springer i endast 1-2 dm snö så blir det förstås inte så jobbigt men jag kan ändå styra vinkeln på foten mer än annars, vilket också är bra. Sedan är det förstås riktigt skönt att bara ge sig ut i skogen och springa fritt i snön.

Idén till tålöpningen fick jag av det faktum att hälen inte protesterar då jag går eller springer upp för trappor så länge jag springer på framfoten. Detsamma gäller i branta backar. Det känns lite märkligt med tanke på att problemen kom då jag sprang i branta backar. Skillnaden är att jag då inte orkade hålla emot utan lät hälsenan sträckas ut och ta allt för mycket stryk. Backen jag springer i nu är brant men endast 65 m lång. Jag körde endast fem repetitioner och tog det ganska lugnt. Risken är förstås stor att få problem någon annanstans vid en sådan övning.

Som svar på min egen fråga säger jag: Nej, jag är inte desperat. Lyckligtvis har springproblemen hänt samtidigt som jag behövt tid till annat. Jag har några rätt roliga saker på gång vad gäller musik. Jag hoppas kunna berätta mer om det senare (sa han kryptiskt).

Hej så länge!

Tjoho!

Idag sprang jag 12 kilometer! Fatta det. 12 kilometer. Utan hälont. Fatta känslan!

Ok, lite känning efter 3 km men fortfarande betydligt mindre än det känts även i början på mina springförsök sedan skadan i oktober. Utan tvekan på rätt väg, alltså.

Hinner tyvärr inte skriva mer nu eftersom det är dags att slänga i sig lunch och undervisa i tio timmar utan paus.
Så här såg det i alla ut vid vändpunkten vid 6 km. Tyvärr en stigfinnare i vägen för utsikten.


En finfin dag på löparfronten, hade jag. Ha det ni med!

Positiva negationer.

Hälsenan lät mig springa lite mindre kort och lite mindre långsamt än på mycket länge. Jag är dock långtifrån symtomfri. Hälen gjorde sig påmind vid varje steg men det övergick aldrig i någonting som kändes skadligt. Jag hoppas att det inte var det heller. Det visar sig nog i morgon.

8,3 km varav 7 km i 4:55 tempo låter förstås inte så imponerande, men det är det längsta och snabbaste jag sprungit på mycket länge. I vår relativa värld är det så man måste räkna.

Rent konditionsmässigt känns det rätt ok. Självklart har jag tappat en hel del, men det var inte formen som gjorde att jag inte sprang längre och snabbare. Det var bara med tanke på min akilleshäl.

Nu blir det fortsatta negativa tåhävningar. Jag tror de hjälper.

Brodda på!

Ostronet, världen och hälen

Den här skadan här utan tvekan den värsta jag jag råkat ut för. De andra bleknar i jämförelse och har inte varit alls så långvariga. På min meritlista står sedan tidigare löparknä, hopparknä, inflammation i hinnan runt stortåleden, bäckenrotation, stukad fotled och benhinnebesvär. Nu när jag skrivit in hälseneproblemen i listan är den nästan komplett i fråga om klassiska löparskador.

Ja, det saknas ju förvisso hälsporre, ryggbesvär och en del annat smått och gott. Men löparkarriären är inte slut ännu, jag ska nog hinna få det också innan skorna definitivt hamnar på hyllan.

Just nu är jag inne i ett "all time low" vad gäller träning. Detta förklaras till lika delar av hälproblemet, vädret och underlaget som försvårar cykling och en ökad fokus på musiken. Men nu går det sedan 2-3 veckor i alla fall åt rätt håll. Löpturen i förrgår var den bästa på länge. Små korta stunder lyckades jag t.o.m. förtränga känningarna i hälen. En sedvanlig Stigfinnarvy förevigades: Småstig i motljus, nu med snö:

Snart ska jag ut igen. Jag hoppas på en ännu bättre runda men är beredd på - och van vid - bakslag.

Jag tror varken jag eller Anders Södergren hinner komma i toppform till OS. Men världen är som vanligt allas vårt gemensamma ostron och framtiden ser ovanligt ljus ut om man inte granskar den i sömmarna.

So long, så länge!

Hopp och förtvivlan

Det har varit ovanligt lite fokus på fysisk träning härifrån. Koncentrationen har istället legat på musik. Jag måste öva och utvecklas där med, det är ju trots allt mitt jobb det där med musik. Och rätt kul...

Men i förrgår gav jag mig ut på en löptur. Den första kilometern kändes hälen perfekt. Jag började ställa in mig på en jubelrunda. Sedan kom känningen och la sig på en jobbig nivå. Jag sprang långsamt vidare och klämde ytterligare 6 km. Det är bara till att skruva ner förväntningarna ytterligare en gång. Detta tar tiiiiid!

Nu är jag nyss hemkommen från en cykeltur i snömodden runt Dalby. Hur som haver är det alltid skönt av vara utomhus och träna hjärtmuskulaturen. Mesta delen av rundan gick på snötäckt grusväg. Ingen idé att ta av dubbdäcken ännu på ett tag. Gumman tö kan dock komma snabbt och oväntat här i Skåne.

Mors!

Voila!

Årets första löppass är äntligen avfyrat!

Ja, löppass är väl lite mycket sagt och avfyrat är en mild överdrift. Det rörde sig snarare om en testjogg för att stämma av med hälen. Nämnda kroppsdel protesterade milt men inte tillräckligt högt för att jag skulle avbryta. Kallt var det hursomhelst, -20 grader men den bleka januarisolen förgyllde det hela.


Jag höll mig på vägen och valde en platt sådan för att hälsenan inte skulle slå bakut. Jag anar en viss morgonluft även om jag lärt mig att jubla försiktigt beträffande allt som gäller hälsenan.

Nu bär det snart av neråt Skåne igen där jag hoppas på lite mildare väder. 20 minusgrader är kallt när man springer och vansinnigt kallt när man cyklar.

Jag avslutar denna årets första bloggpost med en mobilfilm på en stigfinnare i nerförsbacke. Skateboardsonen Dante har släpat med sig en avlagd bräda som han kör kickflips och annat med i snön. Jag ställde mig på denna brädbit för att visa att även denna gubbe har balans. Observera den nöjda minen på slutet.

Vi ses!