-20 grader och cykelväder

Ja, ja en blek decembersol tittade i alla fall upp vid horisonten en kort stund mitt på dagen.

Här i Dalarna är det kallt. Skrivandes stund visar kvicksilvret -20 grader. I förmiddags var det -23, så vi går definitivt mot varmare tider.

Jag testade att springa 5 km för några dagar sedan. Det gick sådär. Hälen reagerade lite surt. Jag är för närvarande osäker på hur jag ska fortsätta för att kurera hälen. Tills en ny plan växer fram så blir det cykling.

Så här snygg var undertecknad vid dagens kalla cykeltur:

Så här fint var det:

Det blev en kort runda, mest för att prova på kylan och hitta vägar. Men, men, alltid något sa han som såg Åmål.

So long, så länge!

Premiär för snöcykling

Jul i Stockholm i år igen. Helt ok, för min del.

Eftersom jag har bestämt mig för att inte börja springa förrän jag är helt symtomfri så är jag hänvisad till cykel ännu så länge. Längdåkning är tyvärr inte heller att tänka på då det frestar på hälsenan ännu mer. På vägen upp till huvudstaden stannade vi därför på Biltema i Jönköping och köpte deras dubbade 26 x 2,1-däck. Drygt 250 bananer per däck är en tredjedel av Nokias varianter. Troligen håller de väl bara en fjärdedel så läng som Nokias, men mitt behov av dubbdäck blir nog ändå ganska begränsat resonerar jag.

Efter däckbyte gav jag mig ut på ishala vägar. Wow! Kanongrepp så länge det inte är tjock snömodd.
I Stockholm bor jag vid Ulvsundasjön och började rundan genom att följa vattnet mot Sumpan. Jag irrade runt där ett tag och klippte några backar i hyfsat tempo. Bilarna hade större problem än jag.



Sedan hittade jag Lötsjön och Råstasjön där jag testade olika underlag. Jag gav mig ut på oplogade stigar där utmaningen var att hålla styrfart.


På de plogade cykelbanorna kunde jag dra på rätt bra.

Efter åtskilliga felkörningar hittade jag slutligen fram till Haga där jag spann omkring i ett undebart snölandskap. Efter dryga timmen drog jag mig hemåt igen. En timme och 15 minuter blev det. Snöcykling var en ny och positiv upplevelse. Ska bli spännande att testa lite mer backig och bilfri terräng i Dalarna snart.
Avslutar med en bild på gässen i Råstasjön.


God Jul!

Kort kort

Just nu: Voltaren och löpvila. Det har varit för mycket snö för att mountainbike så jag har motvilligt klivit upp på träningscykeln. Nu pallar jag inte det längre så i morgon åker jag och köper dubbdäck till mtb:n. Hoppas på några fina rundor i snön sedan.

Förkyld men hoppfull

Kort bloggpost:
Sedan i onsdags är jag förkyld. I går peakade nog eländet så jag hoppas att komma ut i morgon måndag eller senast tisdag. Foten börjar äntligen kännas bättre även den, så kanske hinner jag springa någon runda innan året tar slut.

Hoj!

Att lämna spår

Att cykla i den Skånska myllan kräver ett visst mått av balans och mod.


Men faller man, så faller man mjukt.

Fina kurvor

Det går snabbare att köra nerför än uppför. Det går snabbare på väg än på lerig stig.

Detta är givetvis självklarheter både för löpare och cyklister.
För att de löpare som läser denna blogg ska få ett hum om hur stor skillnaden är - på mountanbike - mellan upp och ner samt mellan olika underlag så har jag tagit med följande diagram, som visar tempot för varje kilometer från dagens pass:

Jag är uppe i den svindlande hastigheten av 1:41 min/km (35,64 km/tim) men även nere i knapp styrfart - långsammare än 11 min/km. Kurvan slår i taket eftersom den är dimensionerad för löpning. Färdas man långsammare än 11 min/km så springer man inte, då kryper man.

Tanken med dagens pass var att ligga på en relativt hög intensitet och trycka på även i utförskörningarna. Tanken var att aldrig komma under 150 bmp i puls (75%). Jag snittade 166, vilket jag är nöjd med. Kolla in pulsen:

För att vara ett mtb-pass så är den jämn som ett (hittade ingen passande jämförelse, "flytspacklat golv" kändes lite konstruerat).
Jämför man kurvorna så ser man att jag körde åtta gånger så snabbt efter 16 km-märket jämfört med lusfarten efter 4 km-markeringen - trots samma ansträngning. I löpning är en halvering av tempot en stor skillnad.

Kolla pulsdippen efter en kilometer. Där stannade jag snabbt och tog denna bild:


Så här ser de lättåkta, torra partierna ut.
Idag var det en bra dag att utöva konditionsidrott i naturen. Men det är det väl alltid?

Trevlig kväll!

Tävlingar 2009

I maj sprang jag "Lundamilen" och "Akademilen", vilka båda är - just det - millopp i Lund. Våren hade varit minst sagt sådär och jag hade inga förhoppningar om personligt rekord. Dessa lopp gick på 42:52 respektive 42:51 vilket, hur jag än ser på det, är alldeles för långsamt.

Två dagar efter Akademilen sprang jag "Silvåkra Marathon". Jag ställde, liksom nästan samtliga deltagare, upp i halvmaratonklassen. Konkurrensen var inte direkt mördande så under stora delar av loppet ledde jag faktiskt. Jag kroknade mot slutet och kom trea på tiden 1:38:48. Till mitt försvar jag tilläggas att en kilometer sprangs i terräng, b.la. över en uppbökad kohage. De fyra första kilometrarna var det 15 m/s motvind och riktigt segt. Kul lopp hursomhelst. Sprang och snackade med Orienteringspeter som kom först i mål till slut.

Den 13 juni var det dags för "Malmö 10k". Tiden blev 42:36 och 40 sekunder från mitt PB men ändå ett fall framåt. Hela dagen var uppbokad för inspelning av Linneas sång i studion. Jag var osäker på om det skulle bli tid att springa. Jag saxar ur min träningsdagbok:

"4:02 4:10 4:19 4:28 4:14 4:21 4:22 4:26 4:28 2:25

Trodde inte jag skulle hinna springa. Spelade in med Joanna och Linnea. Klockan 14:30 var första vi redo för en paus. Perfekt tänkte jag och svidade om, körde in till Athleticum. 14:55 fick jag nummerlappen och fick rusa till starten. Kom 40 sek innan start. Skönt att slippa vänta...
Kändes segt i motvinden. Ändå rätt nöjd med tanke på uppladdningen. Borde väl ändå kommit under 42 minuter, tycker jag. Grymt bra spurt, precis som på Lundaloppet.

16:00 var jag duschad, ombytt och satt i bilen. 16:10 var jag tillbaka i studion och inspelningen. Rätt effektivt."
Godkänt under de förhållandena, tycker jag.

Ett vecka efter var det dags för "Alnarpsloppet" (5km). Den officiella tiden blev 20:05 men jag är tveksam till mätningen. Km-skyltarna satt lite slumpmässigt och den allmänna uppfattningen bland oss som sprang med GPS var att det var lite längre. Jag fick det till 61 meter längre vilket ger 3:58 min/km och därmed PB. Alldeles oavsett längd så var jag väldigt nöjd med tävlingen. Jag hade en riktigt bra spurt och kom ner i 2:57-tempo. Tyvärr hade jag lite kraft kvar i mål och insåg att jag skulle dragit igång spurten tidigare.

I juli och en bit in i augusti var vi i Dalarna. Det här var under den värsta regnperioden i somras. Dalarna var värst drabbat med vägar som underminerades och fick stängas av. Jag lyckades pricka in "Patronloppet" i Gravendal. Jag sprang det loppet för några år sedan med en infektion i kroppen, vilket i sig är idiotiskt. I år var jag frisk och riktigt taggad.

I vanliga fall är Patronloppet en blöt historia men nu var det skrattretande. Utan att överdriva så kan jag berätta att vi under merparten av loppet sprang i en bäck, som en gång i tiden varit en stig. Titt som tätt sprang man igenom blöthål där vattnet var i knähöjd. Stora delar gick över myrmark, där man ibland kunde välja en såphal spång istället för vattensjuk myrmark. Lägg till omkring 600 höjdmeter på denna tokkuperade 9 kilometers-slinga så har du Patronloppet som i ett nötskal. På det hela taget ett makalöst härligt lopp som jag njöt av medan det pågick och tänker tillbaka på med glädje.

Starten gick på asfalt och vi hade 3-400 meter på oss att formera oss innan vi sprang in på stigen/bäcken för första stigningen. Jag studerade mina medtävlare och insåg att det var många orienterare som såg ruskigt snabba och starka ut. Trailskor och orienterinsskor på de flesta fötter, så ock på mina. Med mina Inov-8 Skylon 212 på fossingarna satte jag av i 3:45-tempo för att få en bra position. In i stigningen kom jag som nummer 7 av 54 startande (enligt funktionär). Det var även den placeringen jag höll in i mål. Framför mig och på de närmaste platserna bakom mig hade jag bara orienterare samt en och annan som gör sub 1:20 på halvmaran. I mål var jag själaglad. Jag snittade 5:00 min/km vilket känns som mycket vassare än de 3:58 min/km jag hade på Alnarpsloppet.

Hemma i Skåne kände jag att löpformen var riktigt bra efter flera veckor i kuperad skogsterräng. Jag ställde upp i "Prinsens Minne" - ett halvmaraton i Halmstad - med starka förhoppningar om att slå mitt pers på 1:37 samt realistiska planer på att komma under 1:35 (4:30 min/km). Jag åkte upp med Påläggskungen och och Anders F. Vi kom i god tid och kunde förbereda oss i lugn och ro. Planen för mig var att gå ut i 4:25-tempo och hålla det så länge det kändes lätt för att sedan ha marginal att tappa fart men ändå snitta 4:30. Anders skulle prova att ta rygg. Tyvärr hade Anders en halvbra dag och släppte efter 2-3 kilometer. Jag tuffade på och kände mig stark. Här är mina km-tider:

4:24 4:20 4:25 4:27 4:23 4:32 4:28 4:20 4:18 4:23 (milen på 43:58) 4:20 4:27 4:23 4:24 4:32 4:29 4:21 4:30 4:25 4:34 4:29 4:03 (sista biten)

Jag höll tempot hela vägen. De långsammare km-tiderna beror på att det blåste ordentligt och just dessa km gick i stark motvind vid havet.
Jag insåg vid 15 kilometer att jag skulle klara 1:35 om ingen olycka hände. Med två kilometer kvar kände jag mig fortfarande urstark. Jag tänkte köra de sista kilometrarna i 4 minuters fart, men när jag prövade så högg det till i vaderna av krampkänning och jag fick dra ner tempot till 4:30 fart för att inte stå på näsan.

1:33:46 blev det. Jag var mäkta nöjd med detta resultat men kände att det fanns mer att ge. Med mindre vind hade jag pressat tiden ytterligare någon minut. Om inte vaderna sagt ifrån skulle jag kunna kapa lite till. Resten av kroppen var pigg.

Detta blev tyvärr årets sista tävling. Någonstans vid 15 km hade jag trampat snett på en sten och fått en rejäl stukning som gav sig till känna dagen efter. Den följdes av infuensor och min nuvarande fotskada - överansträngningen i hälsenan.

Jag är ändå relativt nöjd med årets tävlingar. Jag har haft roligt på samtliga och blivit överlycklig efter två: Prinsens Minne och Patronlopppet.
Det ska bli skönt att ställa sig på startlinjen igen framåt våren. Då med sikte på sub 40 och sub 1:30. Ska bara bli skadefri först.

So long!

Dåligt vägval

Jag hade det på känn men var ändå tvungen att prova.

Den någorlunda rykande färska bilden är ifrån det nedlagda järnvägsspåret mellan Björnstorp och Veberöd. På sommarhalvåret körs det en hel del dressin på det spåret, i övrigt används det inte.

Sliprarna borde ligga under mark vid det här laget, resonerade jag, och inte störa en vildmarkscyklist. No siree!
Däremot har dresintrötta skolbarn - tror att det handlar mest om sådana - traskat omkring mellan de glashala stockarna och bildat ordentliga gropar. Tröstlöst, skakigt och småfarligt blev det, alltmedan mörkret lägrade sig över Sydsverige.
Men som sagt, ibland måste man ändå prova.

Det har hänt mig då och då när jag sprungit in i okända områden och märkt att, "nej här går det ju verkligen inte att springa, jag fortsätter ett tag till så blir det nog bättre." Ibland blir det bättre, ofta blir det sämre. Men jag springer aldrig tillbaka samma väg jag kom.

I somras lyckades jag med konststycket att springa in på en vildsvinsstig och följa denna med en dåres envishet. Det slutade att jag kröp (for real) på knäna i 30-40 meter för att komma ut på andra sidan slyvärlden.

I dag blev det 75 minuters MTB. Jag utgick hemifrån och styrde mot observatoriet på Romeleåsen (det var på hemvägen jag provade på cykling längs järnvägsräls). Som alltid på denna ås innebär det lervälling, riktiga backar och vacker bokskog. Hittade även några vresbokar. Det ni!
Så här set det ut vid observatoriet:
Apropå vildmarkscyklist: På Sociologibrorsans blogg finns en länk till brorsans och min kritikerhyllade (jo, faktiskt) album med våra tonsättningar på Dan Anderssons dikter vid namn "Vildmark". Den är även utgiven under namnet "Gengångare" på annat bolag. Där kan man ladda ner låtarna gratis. Hela plattan spelades in i min gamla tvåa i Malmö.

Fortsatt trevlig helg!

Summering av säsongen

Förra året fick jag träningen upphackad och stympad av ett löparknä, en halsinfektion som varade i tre - fyra månader och en alltmer lutande kropp som ledde till bäckenproblem. Årets säsong har varit bättre men helt förskonad från skador och sjukdomar har jag inte varit.

Året inleddes med fortsatta bäckenproblem och ett hopparknä för att sedan kryddas med en envis inflammation i hinnan som omger stortåsenan. På det hade jag två influensor och en magsjuka innan vi var inne i mars månad. Sedan första september har jag varit sjuk i två omgångar och missat sammanlagt 2 veckors träning. I mitten av augusti råkade jag ut för en kraftig stukning av vänsterfoten och nu i oktober och november har jag min inflammation höger hälsenefäste. Men det kunde varit värre.

Sommaren flöt annars på riktigt bra med riktigt bra terränglöpning framför allt i Dalom. Min löpform i mitten av augusti var nog den bästa jag haft hittills. Nu har jag halkat efter lite men jag är övertygad om att löpningen kommer utvecklas snabbt så fort jag kommer igång ordentligt tack vare mtb:n. Får jag bara vara någorlunda frisk och skadefri så kommer nästa säsong bli alldeles lysande.

Efter besöket hos Torrbjörn Mårtensson tog jag tre dagar utan någon träning. Jag passade på att vaccinera mig mot svininfluensan, och mådde lite tjuvtjockt i drygt ett dygn. Idag blev det 70 minuters mountainbike med ovanligt mycket asfalt och grusväg. Hälsenan gör sig tyvärr fortfarande påmind så löpningen får vänta. Jag sneglar på mina nya terrängskor och längtar ut.

Diagnostiserad häl

I går var jag hos Torbjörn Mårtensson och fick diagnosen på hälen. Fästet, där hälsenan fäster in i benet, är inflammerat. Han varnade för att sådana inflammationer kan bli kroniska om man inte låter de läka ut.

Planen är att ta en veckas löpledigt och sedan känna mig för. Ingen Voltaren. Känns det ok så kan jag börja springa försiktigt utan att öka för snabbt. Frustrerande, trist och inte alls vad jag har lust med. Men, han har naturligtvis rätt den gode Torbjörn.

Som tur är kan jag fortsätta åka terrängcykel, vilket ju lindrar löpabstinensen relativt mycket. Sedan gäller det att gilla läget. Är det skadligt med en veckas total löpvila per år? Nej, det är naturligtvis nyttigt. Sedan skulle det förstås ha varit att föredra om vilan föregåtts av 51 veckors bra träning och inte ett år upphackat av skador och sjukdom som i mitt fall. Jamen då så, då bryter vi säsongen där...

...och ser fram emot en ny säsong. 2010 - jag tror att den kommer bli den bästa någonsin. En summering av säsongen kommer snart. Vi hörs!

Långpass i höstsol

På tisdag har jag tid hos Torbjörn Mårtensson. Fram till dess ska jag varken löpa särskilt mycket eller använda Voltaren. Han får ställa diagnos på hälen och berätta vad jag bör göra och inte göra.

Idag var det strålande sol och 10 grader varmt. Jag var ledig nästan hela dagen och planerade därför in ett långpass på terrängcykeln.

Jag startade i Sövde och cyklade Skåneleden söderut. Vid rastplatsen vid Raftarp stannade jag och begrundade kartan efter att ha lösgjort min vänstra fot från sitt clips. Efter att ha fått koll på positionen lutade jag över cykeln åt höger för att cykla iväg. Jag föll som en fura. (Minnesanteckning: Lösgör alltid båda fötterna ur clipsen, då risken är stor att man glömmer bort att den andra foten fortfarande är fast.)

Lite småöm cyklade jag vidare och efter ett tag kom jag ut på asfalt. Farten ökar betydligt då. Det gick så snabbt att jag missade avfarten. Dessutom fick jag ett snällt sms från Petra just vid det stället jag skulle ha svängt av. Istället för att hålla koll på kartan och speja efter skåneleds-markeringar tog jag följande nördiga bild och mms:ade till Petra med den föga upphetsande bildtexten "Långpass"

Nåväl, att vara vilse är en bonus. Efter att ha återfunnit Skåneleden tog jag mig österut, söder om Ellestadssjön, och letade efter körbara stigar som skulle leda åt Fyledalen till. Vem är det som har dragit en massa stigar som slutar i tomma intet? Skogsmulle?

Ibland när man cyklar i svår terräng håller man knapp styrfart. "Jag har riktigt bra balans", tänkte jag och begav mig ut i snigelfart över avkvistade blöta grenar som dessutom inte låg stilla. Jag föll åt vänster den här gången vilket två sår på höften vittnar om. (Minnesanteckning: De som kör trial har inte fötterna fastsatta i clips, fundera över varför)

Till slut kom jag äntligen till vägen mot Fyledalen.
Det är helt otroligt att jag inte varit där tidigare. Fantastiskt vackert och fullt med fåglar. Er Stigfinnare är tyvärr inte fågelskådare. Om så vore fallet skulle jag kunna berätta att jag såg havsörn, kungsörn, glador, ormvråk och någon form av falkar. Jag vågar inte svära på några av arterna men mycket rovfågel såg jag. Det här är emellertid endast en bäck i motljus:
49 km blev det. 2,5 timme tog det. Pulsen snittade strax över 75%. Ett hundraprocentigt pass med andra ord.

Nu är det helg!

Slå en volt

Idag blev det mountainbike på Romeleåsen. Hälen fick sålunda vila från löpning en dag till. I morgon räknar jag med att ta ut den och mina nya skor på en testtur i skogen.

De som tror att Skåne är platt har inte sprungit/cyklat på Romeleåsen. Visst, backarna är inte kilometerlånga men det är brant. De brantaste ställena är bara att glömma men jag vågar mig ut på alltmer våghalsiga nedfarter. Tyvärr plattas lutningen ut ordentligt då det fångas på bild. Ta en titt på den här:Lutningen - jag vet att detta inte framgår av bilden - motsvarar en röd/svart backe. Jag kan cykla ner, ytterst långsamt, om jag står med tyngdpunkten långt bakom sadeln. Att bara bromsa med bakbromsen är meningslöst, då förlorar man kontrollen direkt. Så fort man trycker till lite för hårt med frambromsen slår man runt, vilket jag lyckades med en gång idag.
Men det här är kul! Särskilt om man hinner att ta loss fötterna ur clipsen innan man voltar.

Bakslag

Hälen blev sämre igen.
Nu har Voltaren-effekten klingat av och verkligheten rusar i kapp. I morgon ringer jag till Torbjörn Mårtensson och ser vad han kan göra. Jag har ändå behov räta upp mig.

När jag först kom till TM:s mottagning på MAI:s lokaler i Malmö så var min benlängdsskillnad omkring 12 mm. När jag gick därifrån var det bara några millimeters skillnad. Efter andra besöket var de lika långa! Perioden efter det kände jag hur alla småskador jag dragits med läkte ihop en efter en ju mer jag sprang. "Om kroppen bara får de rätta förutsättningarna så läker den sig ofta helt själv" eller något liknande är denna kunnige exsprinters devis.

Jag planerar att besöka honom 2 - 3 gånger om året för att kontrollera att jag inte börjar luta igen. Nu är det hög tid för nästa besök och det är lika bra att han får kika på och bedöma min häl.

I lördags så blev det ingen träning alls och idag tvingade jag mig till några intervaller på träningscykeln. Det finns verkligen inget spännande att skriva om träningscyklar. Det man kan säga är att det tyder ändå på ett visst mått av seriositet när man, istället för att ligga och käka chips med hälen i högläge, svingar sig upp på den oformliga sadeln och trampar på. Trots att man inte kommer en centimeter så är man ändå på väg mot sensommarens fjällmaror. Med det i tanken känns det lite lättare.

För övrigt kan jag meddela att jag precis blivit nyfriserad. God kväll!

Jultomten kommer tidigt i år

Nej detta är inte, överskriften till trots, en recension av en svensk porrfilm från 70-talet.
Det är förstås en löparnörds ohöljda glädje över att just ha hämtat hem sina nya löparskor från Spelbutiken (postens ställföreträdare, tillika spelmissbrukarnas himmel/helvete).
Det här är det tredje paret skor jag köpt ifrån Startfitness i England. Återigen kom paketet betydligt snabbare än de 7 - 14 arbetsdagar de ber kunden räkna med. Tre arbetsdagar tog det. Dessutom är det betydligt billigare än i Sverige.

Check this out:
Inov-8 Roclite 315
De sitter som skräddarsydda. Tanken är att det är dessa skor som ska följa med mig ut på långpass i terrängen och förhoppningsvis följa med på en fjällmara nästa sommar. Om jag nu inte hinner slita ut dem först, förstås. I morgon blir det testlöpning.

Idag blev det knappt nio km lugn löpning. Asfalt och grus istället för stig och obanat. Omväxling ger variation.
Det drar ihop sig till helg. Skönt!

Ps. Några minuter efter jag publicerat ovanstående Googlade jag "ohöljda glädje" (jag blev plötsligt osäker på "ohöljda") och fann att mitt alldeles purfärska inlägg kom på tredje plats. Osäker på om det betyder att denna blogg indexerats effektivt eller om nästan ingen annan svänger sig med sådana otidsenliga uttryck.

Onsdagskvalitet blev det inte mycket med.

Tanken var ju som sagt att springa ett kvalitetspass (intervall oftast) på onsdagar. Hälen vill ju annorlunda och dessutom är det högre prioritet på att få många mil i benen så här års.

Med den inte särskilt revolutionerande tanken gav jag mig ut på ett längre distanspass. När foten är mogen för riktiga långpass förlägger jag dessa till helger och kör ett sådant här halvlångt pass på onsdagar. Den blev Skånleden över Dalby stenbrott. Så här ser det ut där:
På sommaren var det fullt av folk som badar och jäser. Tonårsgängen med kalsonger under badbrallorna brukar hoppa från klipporna längst bort till vänster på bilden.

Underlaget var blandat men till övervägande del småstig. Jag la in ett litet parti obanat och la även in en lätt fartökning till 4:50 (det gick alltså inte så snabbt innan dess...) de sista 4 km. Drygt 16 km på runt 1:30 blev det.

Idag blev det en lugn jogg i 7 km.
Ingen Voltaren varken idag eller i går. Tyvärr tog den inte bort allting så jag är lite orolig fortfarande. Kanske dags för ett besök hos Torbjörn Mårtensson för diagnos?

Nya skor beställda!

Jag har just beställt ett par nya skor från England: Inov-8 Rocklite 315. De förväntas anlända om någon vecka. Spännande!

Curb my enthusiasm

Springa eller inte springa?
Ibland är det ingen ordning på min löpning. Just nu vet jag t.ex. inte ens om jag kommer ge mig ut och springa inom den närmaste timmen eller om detta blir en vilodag. Vi får se.

I söndags hände det som verkligen inte hör till vanligheterna. Jag bytte om till löparmundering utan att ha bestämt hur jag skulle springa. Långt? Kort? Snabbt? Asfalt? Terräng? Intervall? Långpass? Detta händer inte den seriöse löparen, och jag ska ju försöka bli mer seriös i mitt upplägg. Inte ens efter två kilometers uppvärmning hade jag bestämt mig för hur jag skulle springa.

-Äh, jag börjar springa rätt snabbt och ser hur det känns, tänkte jag och satte iväg i runt 4:10 tempo. Efter två kilometer kände jag för att stanna. Jag stod stilla ett tag och satte sedan iväg i samma tempo ytterligare 1,5 kilometer. Då kom jag till stigen in i "Glasspinneskogen" som leder ner till Dalbybadet.
-Den tar jag, tänkte jag, och tog den. Efter ett tag kom jag ut på en kort grusväg.
-Nu ska det springas snabbt, bestämde huvudet. Benen lovade göra ett försök. Jag satte av i 3:20 tempo och höll farten tills vägen tog slut. Det var redan efter 200 meter.

Struktur på löpningen är bra. Detta var ingen vidare struktur.

Till mitt försvar anför jag hälproblem - i och för sig på bättringsvägen men ändå närvarande. Utan det hade det nog blivit ett långpass. Söndagar är den internationella långpassdagen. När den inte infaller en lördag. Dessutom så förbehåller jag mig rätten att ibland bara springa på lust.

Igår blev det knappt nio kilometer på på varierande underlag. Lite asfalt, lite off-pist.

Idag då? Nej, jag vet fortfarande inte. Kanske dags för vilodag? Jag har tränat fyra dagar i rad så det är kanske dags? Å andra sidan är jag rätt sugen på att komma ut.
Curb your enthusiasm, Mr Pathfinder!

Broloppet

Så var man anmäld till Broloppet 2010. Inget konstigt med det, det är Skånes största motionslopp nästa år. Det lite märkliga är att jag skrev in min uppskattade måltid till under 1:30. Hybris?
Mitt personliga rekord på halvmaraton är 1:33:46. Jag ska alltså slå PB med nästan fyra minuter.
Att göra en halvmara på under 1:30 är mitt viktigaste tidsmål för nästa säsong. Om jag inte får allt för mycket sjukdomar och skador så klarar jag det.
I värsta fall får jag väl seeda ner mig ;)

Magin fortsätter

Efter min euforiska - av Voltaren möjliggjorda - löptur i Skrylles ack så ändliga skog, så tänkte jag att det är bäst att inte knuffa lyckan för mycket. Sålunda ingen träning i torsdags.

I fredags så studsade jag ut i vildmarken igen, denna gång betydligt mindre nervös för hälens eventuella protester. Det ska erkännas att vildmark är ett starkt ord. Hur många farliga djur finns här egentligen? Ser de här farliga ut?


De lät mig i alla fall springa igenom deras hage och ställde villigt upp för fotografering.

Stora delar av Skåneleden går rätt över enorma hagar där köttdjuren (låter inte så respektfullt, men det är så dessa nötkreatur ofta benämns) står och idisslar. Jag kliver tryggt över varje staket med förvissning om att de inte skulle dra en vandringsled över tjurhagar eller lejon- och tigerhagar.

Drygt 12 kilometer blev det på denna fantastiska del av Skåneleden. Ett av favoritställena är där leden går uppe på kammen av Borelundsåsen. Så här ser det ut där:

Idag, lördag, var det mountainbike som gällde. För första gången cyklade jag med sällskap. Mikael O. stod för det och han kan cykla på riktigt, till skillnad från undertecknad som är en löpare utklädd till Eddie Merckx, som i sin tur klätt ut sig till Skogsmulle.


(Bilden föreställer inte nämnda skogsmulle utan Mikael O. innan vi började trampa)

Jag hängde trots allt med i uppförsbackar och plattkörning (ok, jag fattar att han hade kunnat cykla ifrån mig om det varit tävling) men i de branta nedförsbackarna försvann han i fjärran. Imponerande att se!

I en timme och 48 minuter var vi ute. Riktigt skitig, lerig terräng var det. Prickig som Lilla Gubben var jag när jag kom hem. En riktigt lyckad och trevlig cykeltur, sålunda.
Nu blir det snart lördagsgodis. Arrivederci!

Bönhörd

Jag kände direkt att någonting var annorlunda när jag vaknade. På väg nerför trappan kom jag på vad det var: Jag haltade inte!

Eftersom jag oftast jobbar på eftermiddagar och kvällar så brukar jag kunna springa i dagsljus på förmiddagarna. Det är en lyx, jag vet. Å andra sidan äter jag inte middag förrän vid 10-tiden på kvällarna.

Ok, så efter att ha lämnat alla tre barn på respektive kommunala förvaringsplats så var det dags att pröva foten på allvar. Första stegen gick bra, första kilometern likaså, nu kommer det snart...nej... jag springer vidare, känns det kanske lite i hälen? Har jag verkligen blivit helad? Visst känns det lite, men ingenting som liknar smärta och knappt ens något som kvalar in som "känning".

I en timme och 20 minuter springer jag lyckligt omkring. Kors och tvärs springer jag, utan någon plan. Telefonen ringer mitt i skogen. Äldsta sonen Dante har sträckt ryggen. "Ok, skippa gympan, då." Tar ett foto med mobilen. Så här såg det ut:



Är det guds hand som rört vid mig? Nej, jag är en hårdnackad ateist ut i fingerspetsarna. Det är diklofenak i min Voltaren-kur som kickat in. Jag springer omkring och hoppas att den tagit bort inflammationen och inte bara symptomen. Dessutom hoppas jag att den blivit bättre av sig själv. Hälen alltså.
Då ringer Mamma Ma (min mor). Hon ska till Paris. Så har ser det ut där jag befinner mig. Långt ifrån Paris:



Mamma Petra (samboronboronbon) jobbar just nu i Ystad. Om det händer barnen något så är det bra om jag är anträffbar tänker jag. Därav telefonen. Tycker bloggen blir finare med bilder, dessutom. Därav telefonen igen.

Jag borde vid det här laget springa raka vägen hem men tar en runda till förbi Skryllesjön - ett gammalt nedlagt stenbrott. Då ringer Olle Skidåkaren - den personen som jag gjort mest och flest tråkiga, vidriga och jobbiga saker tillsammans med (inte "bra-jobbigt" som träning, utan oglamoröst jobbigt). Märkligt nog har vi hela tiden varit väldigt goda vänner. Med mobilen framme plåtar jag Skryllesjön. Ett bra ställe för backträning.



Detta är årets andra kur Voltaren. Det är ok, tycker jag. Jag är ingen Voltarenjunkie. Men det är skönt att det finns ibland. Jag inser att jag inte skulle kunnat springa 14 kilometer i stiglös skog utan den. En tanke går till de möss som eventuellt fått sätta livet till vid framtagningen av detta läkemedel. Tack!

So long!

I limbo

I går blev det ett lugnt pass ute i skogen med en häl som inte var riktigt med på noterna. Fyra löpfria dagar gjorde inte att hälen blev bättre, snarare tvärtom.

Jag har beslutat mig för att fortsätta löpa mer eller mindre som vanligt, men minska intensiteten. Ingen onsdagskvalitét i morgon, alltså. Däremot hoppas jag kunna springa ett vanligt distanspass på dryga milen.

I söndags tog Gurra Allsmäktige sin första(?) seger och satte ett imponerande personligt rekord på 1:20 på Bromölla halvmarathon. Grattis! Den mannen körde bara lugn distans i en herrans massa dagar och byggde upp en riktigt bra aerob bas. Innan tävlingen körde han endast tre riktiga fartpass. Kvantitet är kung, uppenbarligen.

Själv längtar jag efter att skadefri kunna springa runt i stora skogar. Den dagen kommer. Som en påminnelse lägger jag ut en bild från min favoritskog. Den är från samma runda som filmen (utlagd 27 oktober) är ifrån.
Kollilok på er, skogsmullar och stigfinnare!

Tredje dagen utan träning och fjärde löpfria dagen!

Vilan i fredags var planerad, jag hade helt enkelt lite för späckat schema. Men i går... Jag fick plötsligt ont på utsidan av knäna.
Det är inte löparknä för det känns ovanför knäna, men det kan likväl vara något på gång med itb-senan. Dessutom har jag känning under knäna. Ja, för att inte nämna häl-aset. Faktum är att även den gamla skadan i högertån börjar göra sig påmind...

Vad är jag gjord av för klenvirke???

Nu funderar jag på tre alternativ till den plötsliga anhopningen av krämpor:

1. Kroppen är inte van vid de cykelpass jag kört i oktober. Nu kommer reaktionen.

2. Jag har något virus eller bakterie i kroppen som gör att det blivit små inflammationer på utvalda ställen i kroppen som är extra känsliga hos löpare.

3. Jag behöver gå och räta upp kroppen igen hos den förre detta sprintern Torbjörn Mårtensson. Han är för övrigt den jag litar mest på vad gäller löparskador. Dessutom var han med i det svenska lag som kom femma på 4X100m i Atlanta -96.
Respect!

Hmm, vad kan det vara, vad kan det vara...?
Jag lutar åt nummer två, befarar nummer ett men inser att det med all sannolikhet är en viss del av nummer tre inblandat. Mitt beslut är att vila idag och ge mig ut på en lugn löptur i morgon.

Annars kan jag berätta - även om jag inte planerat att skriva så mycket om min musik här - att en video till en av mina låtar ska spelas in i L.A. nästa vecka. Detta gjorde att jag fick göra en alternativ mix på den i studion idag och skicka iväg den. Det ska bli oerhört spännande att de hur det blir! Här finns några smakprov på den musiken.

Peace!

Rättelse

Oj då! Som AF mycket riktigt kommenterat så är det faktiskt oktober även idag (lördag). Jag måste ha räknat fel på knogarna eller blivit fartblind. Kanske kan det ju bli några kilometer till, denna synnerligen långa månad.

Jag misstänker att denna blogg lever ett USA-liv vad gäller tiden. Detta inlägg skrev jag vid vid ett-tiden natten till lördagen den 31 oktober, men det blir ändå registrerat som 30 oktober 17:06. I alla fall på min dator.

Edit: Nu har jag ändrat tidszonen från Stillahavet till Stockholm. Var det klokt?

Månadssummering

Jaha, så var det den siste oktober. Som vanligt rusar höstmånaderna förbi. Själv har jag inte rusat så mycket som jag önskat.

103,6 kilometer avslöjar träningsdagboken. Det är inte ens hälften av det jag önskat. Ser jag däremot till det totala antalet träningstimmar så är det rätt ok. Drygt 20 timmar, trots en veckas förkylning i början av månaden, tyder ändå på att jag skruvat upp ambitionerna lite. Faktum är att den enda månaden jag lagt mer tid på träningen var i maj. Detta beror inte på att jag sprungit hälften så fort som vanligt utan att jag dragit på mig blöjtightsen och nördhjälmen, tryckt fast clipsen och trotsat den skånska motvinden med min mountainbike. En räddare i nöden när man är lite småskadad. Mer tid på cykeln än i löparskorna blev det.

Hösten är annars min favoritårstid vad gäller löpning och det är då jag brukar vara som snabbast. Tyvärr kom det lite käppar i hjulet i form av hälproblem och förkylning eller influensa i oktober, stukad fot och förkylning i september. Vi får se vad november har i sitt sköte. Löparknä och svininfluensa? Gubbvad och mässlingen?

Allvarligt talat så är jag optimistisk. Jag tror faktiskt att jag är på rätt väg och att jag rent fysiskt är i bra form.
Cyklingen kommer betala sig i längden. Jag behöver bara lite fler löpmil - utan avbrott - för att kunna skörda dessa frukter i löpspåret (som vi ju alla vet helst ska vara ospårat).
Trevlig helg!

Billebjär

Ingen lång bloggpost idag. Däremot en färk bild från dagens mtb-runda som bland annat gick över Billebjär, detta gigantiska massiv som ligger mellan Dalby och Lund.
Bilden är tagen uppe på Billebjär och det är Dalbys vattentorn man ser uppe till höger.

Annars kan jag återigen konstatera att pulsen är relativt hög på mina cykelpass och att benens stora muskelgrupper arbetar hårt. En dryg timme blev det på sadeln denna dag.

Kvalitetstid

Onsdag är den dag jag försöker köra kvalitet. För den oinvigde kan jag berätta att man med det menar ett pass som inte bara går ut på att springa i ett och samma relativt lugna tempo. Man skulle också kunna säga att man i kvalitetspass specialtränar vissa delar av löpningens olika beståndsdelar.

Oftast handlar det om olika typer av intervall eller fartlek - som förstås är vad det låter som. Olika löpare lägger olika stor vikt vid kvalitetspass, men de flesta är överens om att det är något som bör göras.

Jag har genom åren prövat på olika intervallpass med mediokert resultat. Jag tror jag gjort två vanliga misstag:

1. Ingen kontinuitet - En fluga gör ingen sommar. Drar man ett kvalitetspass två gånger under en vecka för att sedan hoppa över det i tre veckor så kommer kroppen inte behöva anpassa sig för att klara dessa pass. Nu har jag som sagt bestämt mig för onsdagskvalitet. Endast sjukdom och skador ska rubba den planen (i verkligen funkar det inte så, som alla vi som har barn känner till).

2. Springa för snabbt i början - Missen som jag, och många med mig, gjort vid intervallpass, är att springa nära max vid de första intervallerna vilket gör att man förstås inte pallar samma tempo i de följande. Nu när jag blivit en mogen löpare - nu med egen blogg- så har jag på senare tid lyckats bättre.

Idag blev det ett nedbantat pass, endast 4 x 1000m plus uppvärmning och hemjogg, pga mina hälproblem.

Så här blev intervallerna:
Repetition 1 (1000m): 500m @ 4:24 + 500m @ 4:08
Repetition 2 (1000m): 500m @ 4:16 + 500m @ 3:59
Repetition 3 (1000m): 500m @ 3:58 + 500m @ 3:58
Repetition 4 (1000m): 500m @ 3:58 + 500m @ 3:55

Lite snabbare för varje repetition alltså och lite snabbare andra halvan av varje repetition (utom rep 3).

Igår kväll vid 21:30 blev det en kort jogg på 5 km för att möta Dante som varit hos en kompis.
Jag la in en snabb kilometer som gick på 3:40. Annars lunkade jag i 5:10 tempo cirka.

Hälen känns men fungerar. Over and out.

Not a steady cam

Syftet med denna bloggpost är att:

1. se hur det funkar att lägga ut ett filmklipp.
2. sprida lite sommarnostalgi.
3. visa en liten bit av från kyrkstigen där "Grangärde Kyrklopp" har anordnats - av framför allt brorsan - fem år på raken (2004 - 2008). Vi hoppas på comeback.

Jag sprang rundan en fin dag i början av augusti, men det var riktigt blött efter vansinnigt mycket regn denna sommar. I början av klippet ser stigen ut (och låter) som en bäck. Klafs, klafs.
Härligt!

Calle Skofilare

Alla som följt min blogg sedan starten - hmm... i förrgår - har läst om mina hälproblem. Jag vet fortfarande inte exakt vad det är, men jag vet att det gör svinont när skor trycker på baksidan av hälen. Därför gav jag mig på att skräddarsy ett par av mina gamla löparskor. Valet stod mellan mina pensionerade Nike Zoom Elite och mina Asics DS Trainer vilka jag har förlorat förtroendet för.
Jag offrade Asicsen. Så här efteråt undrar jag lite varför jag inte tänkte på att jag hade ett till par äldre Asics DS Trainer i källaren. Ja ja, eftertankens kranka blekhet.

Så här gjorde jag:
1. Sprätta upp sömmen överst på hälkappan. Gräv ur all stoppning som kommer skava mot det onda stället.

2. Tag en plåtsax eller liknande och klipp bort delar av den hårda plastbit som (när man har ont) känns som djävulens påfund, men annars förstås fyller någon slags funktion.

3. Sy hjälpligt ihop den uppsprättade sömmen.


Hur gick det då?
Jo, sådär. Operationen var delvis en succé men: "Vi måste nog meddela patienten att ytterligare bitar måste plockas bort". Men visst blev det bättre. Jag sprang lugnt i drygt 8,5 km och hade @ 4:50 c:a innan jag gav mig ut i terrängen. Bland annat över ett stenröse med tillhörande taggtråd, en bit av djungeln och uppbökade vildsvins-ängar.
Sedan fyllde jag på med 2 x 4min träningscykel med lite styrka efter varje intervall. Sedan negativa tåhävningar i trappan.
Tack för idag!

Byta håll

En stigfinnare ska inte trampa samma vägar, varelse det är till fots eller med cykel. Om fantasin tryter så bör man åtminstone byta håll på en gammal runda. Jag vet att många hellre maler samma rundor, åt samma håll. Om det beror på att det känns tryggt eller om de brukar snegla på klockan vid vissa bestämda ställen vet jag inte. Byt håll, så ser de saker från en annan vinkel!

Medsols runt Krankesjön blev det. Tack vare det - och att jag fick vittring på en annan cyklist som råkade ut för mild cykelstalking - så hittade jag grymt fina skogsstigar längs den södra delen av sjön.

Vid Krankesjön får man garanterat se fåglar, andra fåglar, fågelskådare, ännu fler fågelskådare, militärer och stridsvagnar.
Hela norra sidan trafikeras av bandvagnar - och vi löpare och cyklister som tycker det är spännande att försöka hålla balansen i kaoset de lämnar efter sig.



Efter drygt 1,5 timme på sadeln blev det ett snabbt byte till löparskor och ut på en kort runda på 5,5 km. Ont i hälen, skönt i själen.

En häl är ett skäl..

..att missa en tävling.

Det är bara att inse att man då och då blir skadad.
I skrivandes stund pågår Yddingeloppet - ett 12 km terränglopp i bokskogen vid Torup. Jag hade verkligen sett fram emot den tävlingen var inställd på ett ganska så ordentligt PB. Tyvärr säger min häl ifrån och jag tvingas lyda. En viktig regel: Tävla aldrig skadad!

Vad gäller träning så får man göra det bästa av situationen. Min häl pallar inte ett långpass med mer än två timmars löpning. Däremot funkar det med 1,5 timmes mountainbike följt av en halvtimmes löpning. Ett fullgott substitut?

Vet inte ännu, men skitig blir man. Här är en ögonblicksbild från bytet cykel till löpning - en orakad och lerig Calle.

Skobyte och sedan iväg! Glöm inte att dra av dig cykelbyxorna!

Snurr runt Häckebergasjön

Första riktiga bloggposten:

Tyvärr har jag troligen en hälseneinflammation. Jag kan fortfarande springa, men inte lika långt och inte lika fort. Jag blandar därför in mer inslag av mountainbike (roligt) och träningscykel (tråkigt) i träningen.
Förra söndagen så genomförde jag ett kombipass mtb/löpning för att ändå komma upp i minst 2 timmars sammanlagd träning och därmed kvala in som långpass enligt min 2 timmars regel.
Vädret var strålande och jag hade mobilen med mig och fotade lite.

Jag utgick från idrottsplatsen i Genarp och cyklade Skåneleden, runt Häckebergasjön, vilket innebär en del riktigt kuperad åkning med många tekniska passager.

Detta var första gången jag hade clips ("fastsatta fötter") på en så pass svår cykling. Detta faktum plus banans beskaffenhet gjorde att medelhastigheten låg på ynka 15,34 km/tim.
Men men, det spelar mindre roll. Det är tiden som räknas och visst tusan var det ansträngande.
Direkt efter cyklingen slängde jag mig i bilen - slängde på cykeln på bilen först - och begav mig hem. Väl hemma bytte jag till torr tröja och löparskor. Sedan gav jag mig ut på en 7,5 km-runda. Allt som allt blev det 2 timmar och 14 minuter. Ok för ett långpass, trots allt.

Någon som vill läsa?

Jag kommer i alla fall skriva.